Ett nytänt Candlemass får munnen att vattnas

Foto: Linda Åkerberg
Candlemass är både albumaktuella och förband på Ghosts turnépaket ”A pale tour named death”.

avSofia Bergström

MUSIK

ALBUM Skam den som ger sig.
En otippad återförening lyfter ikoniska metalbandet Candlemass till nya höjder.


Candlemass
The door to doom
Napalm/Border


METAL ”Jag gick på min första hårdrockkonsert i mammas mage”, lyder artikelrubriken om mig när jag tillträdde som Aftonbladets nya metalskribent för snart ett och ett halvt år sedan.

Faktum är att det var Candlemass som gav mig min första dos av livemusik.

På Rockborgen i Fagersta den 22 december 1990 för att vara exakt, när jag var bara var ett tre månader gammalt foster.

Tillställningen gick under namnet ”Awaiting the birth of the metal messiah”.

Några månader senare föddes en hårdrockfrälst värmlänning vid namn Sofia Bergström.

En slump? Jag tror inte det.

När mitt fostervatten vibrerade av distade riff, förföriskt långsamma tempon och Messiah Marcolins episka stämma befann sig doom metal-gruppen i startgroparna av sin karriär.

Lovorden haglade efter albumen ”Epicus doomicus metallicus” och ”Nightfall” som gavs under den senare delen av 80-talet, och så småningom kom bandet att stämplas som doom metal-pionjärer – efter mästarnas mästare Black Sabbath.

Men karriären har knappast gått spikrakt sedan dess.

Bandet har tagit paus åtskilliga gånger. Populariteten har svajat och medlemmar har kommit och gått.

Den här vändan har bandet återförenats med Johan Längquist, som var gästsångare på debutplattan 1986.

Och vilken återförening sen!

Längquist axlar skönsången som om ingen tid har passerat. Hans ståtliga röst, som har åldrats oförskämt väl, svävar över riff så läckra att de får min mun att vattnas.

Men ”The door to doom” är så mycket mer än skickligt utförd doom.

Variation i tempo, nytändningen med Längquist samt otippade influenser lyfter Candlemass till nya höjder.

Bland annat smyger gruppen in psykedelisk krautrock, eller något i den stilen, på häftiga ”Black trinity”. Och behöver jag ens nämna att Tony Iommis gästsolo på ”Astrolus – the great octupus” kittlar dödsskönt?

Föregångaren ”Psalms for the dead”, som skulle ha blivit Candlemass sista skiva, befäste gruppens relevans som doom metal-akt på 2010-talet.

Det gör också ”The door to doom”.

Dagens läxa: skam den som ger sig.
BÄSTA SPÅR: ”Splendor demon majesty”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM

Metal

Hårdrock

Musik

Tony Iommi