Vårens roligaste rockplatta är här

MUSIK

Imperial State Electric – ”Imperial State Electric”

Foto: ingen nicke-docka Nicke Andersson gör personlig och trovärdig rock som Imperial State Electric. Foto: LINDA ÅKERBERG

ROCK Det finns artister som ägnar hela sin karriär åt att låta och vara som förr i tiden. De kammar 60-talshjälm, fuzzar frenetiskt genom tweedförstärkaren eller försöker maniskt få Hammondorgeln att gunga.

Allt utan att bli något annat än krystade retroschabloner från en musikera de sällan ens upplevt.

För att faktiskt göra musik med samma hjärta och lekfullhet som sina idoler låter enklare på pappret än det är i själva studion. Där krävs mod och självförtroende. Där måste analog nonchalans hånskratta åt vår tids ständiga hets att justera varje sned ton och galopperande virvelslag.

Med Nicke Andersson har sånt alltid verkat självklart. Efter åren som stilbildande trummis, låtskrivare och death metal-pionjär i Nihilist och Entombed har han alltid lyckats förvandla kärleken till rockhistorien till något personligt och trovärdigt. Därför blev Hellacopters ett av Sveriges bästa band och inte nåt trött MC5-plagiat. Därför kändes soulsamarbetet med Scott Morgon så uppriktigt.

Nickes nya band, eller förtäckta solokarriär, sneglar längre tillbaka än nedlagda Hellacopters. Med Ace Frehleys Les paul forcerad rakt igenom både Nuggetsboxen och Beatles-katalogen blandar han skickligt det tuffaste från 60- och det tidiga 70-talet. Som Byrds, The 13th Floor Elevators, Lennon/McCartney, Alice Cooper och, som sagt, de där ganska välmålade männen med håriga bringor.

Aldrig har Nicke Andersson låtit sin kärlek till tidiga Kiss skina igenom så oförfalskat. Paul Stanley-körerna, gitarrslingorna, de uppenbara Ace-solona. Några av låtarna, till exempel ”Alive”, låter så mycket Kiss 1974 att Gene Simmons när som helst kan ringa och kräva tillbaka den bortglömda singeln.

Samtidigt är skillnaden mellan Hellacopters och det nya projektet inte dramatisk. Nicke har visserligen tagit hand om nästan alla instrument själv men många av låtarna på Imperial State Electrics debut hade utan större fantasi kunnat vara grunden till ett nytt Hellacopters- album. Bara de mest Beatles-bördiga låtarna ”I’ll let you down” och ”Resign” är egentligen konkreta undantag.

Men vad gör det. Hellacopters tomrum behöver fyllas och vem gör det bättre än motorn själv.

Vårens roligaste rockplatta.

ARTIKELN HANDLAR OM