Ghost på Scandinavium – så bra var spelningen

Betyg låt för låt

1 av 12 | Foto: ANDERS DEROS
Ghost i Scandinavium.

avSofia Bergström

MUSIK

KONSERT Ghost bjuder på en välregisserad och vacker show – oftast utöver det vanliga.
Tyvärr når den inte sin fulla potential förrän i andra akten.


Ghost
Plats: Scandinavium, Göteborg. Publik: 7006. Längd: 2 timmar och 40 minuter. Bäst: ”Con clavi con dio”, ”From the pinnacle to the pit” och Papa Nihils saxonfonsolo i ”Miasma”. Sämst: Trots en 15 minuter lång paus mellan akterna känns föreställningen för lång för sitt eget bästa. Fråga: Någon mer än jag som tycker att det blir lite löjligt när Cardinal Copia pratar engelska?


GÖTEBORG. Jag minns första gången jag såg Ghost live.

På en liten klubb i Silver Spring i delstaten Maryland förvånades – och förvirrades – jag av kontrasten mellan gruppens ondskefulla utstyrslar och den sammetslena rocken som strömmade ut ur högtalarna.

Då var året 2012. Gruppen förvisades ofta till förband, bandmedlemmarnas identiteter var fortfarande upphöjt i dunkel och hajpen var enorm.

Bara några få år senare är vi här.

Med Ghost som given huvudakt på Scandinavium i Göteborg.

På något sätt känns framgångssagan Ghost skriven i stjärnorna. Den enväldige bandledaren Tobias Forge, mannen bakom Cardinal Copia, har alltid haft stora ambitioner för gruppen. I synnerhet som liveakt.

Och det märks.

Kvällens föreställning är en teatralisk rockshow i två akter. Att kalla spektaklet för ”bara” en konsert eller spelning skulle nog Forge betrakta som helgerån.

Scenproduktionen är förstås av det maffigaste slaget.

Tre stora kyrkofönster med målningar av bandets tidigare frontmän ramar in Cardinal Copia och hans sju namnlösa gastar. Tänk en större skala av Iron Maidens kyrkointeriör på Legacy of the beast-turnén.

Lägg till läcker ljussättning, rökmaskiner och pyroteknik i tjusig samklang.

En oväntat tillbakadragen kardinal

Samt en sprudlande, skämtsam och stundtals snuskig Cardinal Copia.

I en akustisk version av ”Infestissumam”-skönheten ”Jigolo har megiddo” rör han sig avslappnat över scenen. Han juckar till tonerna av ”Mummy dust”. Flera mellansnack är av barnförbjuden natur, med prat om bland annat mellangårdar, som sig bör en lill-lördag i Götet helt enkelt.

Kardinalen är förvisso inte så iögonfallande och visuellt storslagen som sin föregångare Papa Emeritus III, men desto mer flexibel, dansant och närvarande.

Däremot känns han oväntat trött och klen mellan varven. Den bitvis nasala sången fyller inte alltid arenan, och hans scennärvaro bleknar ibland i sällskap av hans energiska, entusiastiska och tekniskt klanderfria gastar.

Aktiviteten på läktarplatserna är dessutom uppseendeväckande lågmäld.

Gudskelov sker en nytändning i andra akten efter en 15 minuter lång och välbehövlig bensträckare. Samtliga inblandade verkar komma in i andra andningen under högtidliga ”Spirit”, thrashiga ”From the pinnacle to the pit” och kungliga ”Majesty”.

Saknar spontanitet

Forge har i flera intervjuer betonat vikten av dramaturgi under konserter.

I Ghosts fall är den stora omsorgen till låtordningen essentiell. Annars riskerar kombinationen av gruppens AOR, heavy metal, disco, pop, snälla thrash och svulstiga Malmsteen-metal att bli en enda salig röra.

Förra årets ”Prequelle”, som är mindre teatralisk och katolskt klingande än sina storasyskon, smälter också in relativt sömlöst med material från gruppens tidigare tre album.

Men så är också allt planerat och utformat i minutiös detalj. På både gott och ont.

Helheten är vacker, välregisserad och välljudande, men saknar den spontanitet som ibland kan uppstå i det oförutsägbara mötet mellan en liveakt och dess publik.

Men det är å andra sidan exakt så här man ska se Ghost, på visionären Forges premisser.

I gränslandet mellan musikalteater och konsert, konst och musik, smutsigt och romantiskt, mjukt och hårt.


Ghost uppträder på Globen i Stockholm lördag den 23 februari.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Så bra var konserten — betyg låt för låt

▪▪ Akt 1



Ashes
Introt till ”Prequelle” är lika obehagligt som det är stämningsfullt. Bra inledning på kvällen.



Rats
En tillbakalutad Cardinal Copia äntrar scenen, men tar ganska lite plats. I stället stjäl några namnlösa gastar showen med magiskt gitarrarbete.



Absolution
”Put your hands up and reach for the sky” sjunger den svartklädde kardinalen och det är just det hela publikhavet gör.



Ritual
Det Megadeth-dundrande introt får min stol att skaka. Men än så länge känns det inte riktigt som att konserten har kommit igång ordentligt.



Con clavi con dio
Nu snackar vi. Eggande basgångar, rökelser, bibliska fraser och mustiga dubbelkaggar. Låter ljuvligt!



Per aspera ad inferi
Men vad händer nu? Ett ganska uddlöst framförande av annars maffiga ”Per aspera ad inferi” når mina hörselgångar.



Devil church
Efter två rätt svulstiga nummer känns det skönt med en instrumental vilopaus.



Cirice
Grammy-vinnaren glänser över betong och hamn. Säkert hela vägen till Hisingen.



Miasma
Papa NIhil träder in som gubben i lådan när det är dags för saxofonsolo. Men innan dess verkar instrumentala ”Miasma” mestadels ha gett många i publiken en ursäkt för att gå och köpa öl.



Jigolo har megiddo
Delikat akustisk version. ”Mafioso-Copia” rör sig avslappnat över scenen.



Pro memoria
Jag står fast vid att låttexten är uppseendeväckande löjlig — det är dock inte framförandet.



Witch image
En publikmedlem i närheten blir så exalterad att hennes röst spricker. Jag blir inte fullt så uppspelt, men känner mig långt ifrån besviken.



Life eternal
Nej, inte ens live fångar denna ballad mitt intresse. 


▪▪ Akt 2



Spirit
Fylligt och fabulöst. Som sig bör när det gäller detta guldkorn från ”Meliora”.



From the pinnacle to the pit
Helt klart en av Ghosts bästa låtar. Grymt gensvar från publiken.



Majesty
Bitvis majestätisk.



Satan prayer
Cardinal Copias stämma sviktar på sina håll och kanter, men det blir ingen större katastrof i sammanhanget.



Faith
Yngwie Malmsteen-frenesin i gitarrerna faller mig helt i smaken.



Year zero
Troligtvis det närmaste man kan komma till en religiös upplevelse som ateist.



He is
Varma applåder välkomnar publikfriaren med stort P.



Mummy dust
”This song is so heavy it will make your asses wobble”, påar kardinalen. Jodå, löftet infrias!



If you have ghosts
Stämningsfull coversång som sitter som en smäck i kväll. Dock är bandpresentationen mitt i låten på tok för utdragen.



Dance macabre
Jag hade hoppats på massvis med dans i detta nummer – precis som i musikvideon. Men icke, sa kardinalen.



Square hammer
Mitt tålamod tryter och jag längtar till nattens rendezvous med John Blund.


▪▪ Extranummer:



Monstrance clock
”Come together, together as one”, mässar Cardinal Copia inför en närmast euforisk publik. Bra avslutning på kvällen. Tyvärr har många i publiken hunnit lämna lokalen vid det här laget.

ARTIKELN HANDLAR OM