Roger Waters känns genuint välbehövlig

Så bra var spelningen på Friends

MUSIK

Foto: LASSE ALLARD

KONSERT Roger Waters kanske sista stora föreställning är en manifestation för humanism och empati i en värld som oroande mycket börjar likna hans
gamla dystopier.

Det är också en spektakulär och konstant underhållande rockshow.


Roger Waters
Plats: Friends Arena, Stockholm. Publik: 19 352. Längd: Två timmar och tjugo minuter, plus paus. Bäst: ”Money” och ”Pigs”. Och ljudet, det klart bästa jag hört på Friends. Sämst: ”Smell the roses” bleknar väl lite jämte alla klassiker.


Redan i de första raderna som sjungs sätter Roger Waters tonen för konserten: ”Breathe, breathe in the air/Don’t be afraid to care”.

Den 157 konserter långa världsturné som i kväll gästar Friends heter ”Us + them”, efter en av Pink Floyds mest kända låtar, och det är onekligen en titel som ligger i tiden.

För exakt fem år sedan tog Waters sin ”The wall”-föreställning till Ullevi i Göteborg, och ifall den 70-talsberättelsen om känslomässig isolering och vad den kan leda till – krig, korruption, girighet, fascism och allmän själslig nöd – då åter började kännas obehagligt aktuell är det förstås ingenting mot hur det har blivit nu, när auktoritära krafter vinner makt på åtskilliga håll i världen, genom att på olika sätt trumma fram rädsla och odla vrångbilden av att det finns ett vi och ett dom.

Fyller snart 75 år

Den forne Pink Floyd-ledaren har ägnat större delen av sin karriär åt att skriva om de här ämnena men nu, när han om några veckor fyller 75, är hans låtar inte längre bara dystopi som rockunderhållning. Den här turnén – troligen hans sista i det här formatet – framstår mer än något annat som ett korståg för empati, global medmänsklighet och vikten av att göra motstånd.

Därmed inte sagt att det inte är spektakulär och rakt igenom underhållande rockshow, också.

Waters tvinnar ihop Floyd-klassiker med fyra nummer från fjolårets soloalbum ”Is this the life we really want?”, hans första på 25 år.

Han har med sig ett nio personer starkt band av sofistikerade proffs, däribland artisten Jonathan Wilson på skimrande gitarr och keyboardisten Bo Koster från My Morning Jacket.

Det låter rakt igenom fantastiskt, jag har de facto inte hört bättre versioner av dessa Pink Floyd-klassiker sedan jag senast såg Pink Floyd, på Ullevi 1994.

Och det vore givetvis inte en Waters-konsert utan en parad av extravaganta visuella effekter.

Står upp mot Facebook och Google

Han låter bygga upp fabriken från ”Animals” omslaget på en elegant rad videoskärmar över parkettpubliken. Grisar och månar svävar över publiken, ”Dark side of the moon”-prismat återskapas med laser och i pausen i mitten tar Waters tillfället i akt att berätta på den stora videofonden vilka krafter i samhället vi måste stå emot (bland annnat Facebook och Google, antisemitism, fascism och företag som tjänar pengar på krig).

Han kan knappast anklagas för att vara subtil, och möjligen skulle han kunna unna sig att släppa in lite mer ljus och humor i allt gravallvar.

Men samtidigt känns det så genuint välbehövligt att en världsartist lyfter dessa frågor och sprider dem till en stor publik just nu.

Och Pink Floyd-klassikerna, de låter ju fortfarande lika tidlösa som någonsin.


BETYG LÅT FÖR LÅT


Breathe
”Dark side of the moon”-klassikern om att alltid sträva framåt och aldrig följa strömmen sätter tonen för kvällen.

One of these days
Waters och Gus Seyffert rullar fram en av rockhistoriens mest suggestiva basgångar över utfrätta, oroliga bilder av modern civilisation på videoväggen bakom dem. Mäktigt.

Time
”Hanging on in quiet desperation is the English way”. En av de mest ikoniska låtarna från ”Dark side...”, om tidens obevekliga gång, illustreras Floyd-igt med tecknade klockor på skärmarna.

Breathe (reprise)
Instrumentalt mellanspel. Röster ekar från olika delar av arenan.

The great gig in the sky
En liten instrumentallåt om döden. Jess Wolfe och Holly Laessig från bandet Lucius wailar upp den ödesmättade stämningen ytterligare.

Welcome to the machine
”Wish you were here”-låten om ekorrhjulssamhället som krossar drömmar med kontroll och övervakning dundrar ut med sylvassa synthar och känns skrämmande modern.

Déjà vu
Ballad från nya albumet där Waters sjunger med svart humor om hur han hade gjort ett bättre jobb än Gud om han fått chansen.

The last refugee
Apokalypsstämningar à la Bowies ”Five years” i en ny låt som behandlar drunknade drömmar om ett bättre liv.

Picture that
”Picture a leader with no fucking brains”. Ännu ett nummer från fjolårsplattan, i gammal Floyd-stil, om ett samhälle som faller sönder av girighet.

Wish you were here
Pink Floyds allra finaste stund. Kanske handlar den om bortgångne Pink Floyd-medlemmen Syd Barrett, kanske bara om folks oförmåga att nå varandra. Två blodröda händer som vittrar sönder bakom Waters förstärker stämningen.

The happiest days of our lives
Ljudet av krigshelikoptrar fyller luften och svenska ungdomar i avrättningsmasker och orange fångdräkter radar upp sig på scen. Waters mässar om lärare som tar ut sin bitterhet på eleverna innan numret sömlöst glider över i...

Another brick in the wall part 2
... Pink Floyds i särklass mest kända låt. Ungdomarna kastar maskerna, sjunger ”we don’t need no education”, bryter sig fria och blottar t-shirts med texten ”Resist”.

Another brick in the wall part 3
”The wall”-sviten, och showens första del, avslutas med en strimma av hopp. Ungdomarna knyter nävarna och marscherar av scenen till texten ”Resist!” på skärmen.


(Paus)

Dogs
Mörkret håller i sig i den här mäktiga 17-minuterssviten, med skärmar som sänker sig över parkett och ritar upp kraftstationen från ”Animals”-omslaget, med fysiska rykande skorstenar på taket och den berömda svävande grisen. Snyggt.

Pigs (three different ones)
Albumet ”Animals” inspirerades av George Orwells ”Djurfarmen”. Waters håller upp skylten ”FUCK THE PIGS!”, skickar ut en flygande gris över publiken och låter det med all önskvärd tydlighet framgå vem som är största grisen i dag. Donald Trump porträtteras, bland mycket annat, med väldigt liten penis.

Money
Trump och andra världsledare får äran att illustrera den här ”Dark side”-hörnstenen också. Trots avsaknaden av David Gilmours gitarr en av de mäktigaste versioner jag hört.

Us and them
Majestätisk version som växer och växer över bilder som växlar mellan kriget och dess offer, växande sopberg och ”black lives matter”-protester.

Smell the roses
Stark iscensättning av en människas självvalda fångenskap, men den nya låtens funkiga 70-talsrock har musikaliskt lite svårare att engagera.

Brain damage/Eclipse
”The lunatic is on the grass...”. En silverblank måne svävar runt i lokalen och ett stort triangelformat laserprisma sänker sig framför scenen medan ännu en ikonisk ”Dark side”-sekvens rullar ut.

Vera/Bring the boys back home
Två korta låtar från ”The wall” får leda in till...

Comfortably numb
... den här väldigt självklara finalen. Gitarristen Dave Kilmister skickar i väg en laservasst solo, konfetti faller över Friends och händerna från ”Wish you were here”-filmen når slutligen varandra. Magnifikt.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

De har vunnit Polarpriset 00:51
ARTIKELN HANDLAR OM