Lite färglöst, Whitesnake

Foto: Ihålig show Whitesnake kör det mesta i repris. Bandets show är kompetent – men något färglös, tycker Marcus Grahn. Behållningen? Tommy Aldridges trummor. Förvånande nog.
MUSIK

NORJE

På Sweden Rock-nätter kan märkliga ting ske.

Årets etta i listan av saker jag trott att jag aldrig skulle skriva:

Trummisen är bäst.

Den är ju ganska ihålig, hela showkonstruktionen.

David Coverdale - intensiv i blicken, svettig på bröstet - är vad allting cirklar kring. En omåttligt rutinerad, renommerad britt som mer än de flesta definierar klichéordet rockräv. Runt honom rör sig bandet stilla, utan åthävor, och inga effekter försöker höja upplevelsen. Som om det vore något slags snilleblixt får gitarristen Doug Aldrich ytterligare en gång sväva ut i ett oerhört, oerhört meningslöst femminuterssolo.

Kompetent repris

Det blir sällan roligare än låtarna tillåter.

I stora sjok är det en repris av vad vi har sett åtskilliga gånger tidigare i Sverige. Det börjar med sprakande "Burn", går vidare med "Slide it in" och "Love ain"t no stranger" mot finalen "Take me with you" och "Still of the night".

Hela tiden i ett mycket kompetent men något färglöst utförande.

Förbluffande nog är den största behållningen att följa Tommy Aldridges energiska, distinkta utspel bakom trummorna.

Han spelar med just den övertygelse som alla batterister borde ha.

Solot får nästan passera

Utan hans pondus skulle Whitesnake vara en betydligt blekare livehändelse.

Han är så cool att trum-solot nästan - nästan - kan få passera utan krav på spöstraff.

Whitesnake

Läs mer om Sweden Rock:

Marcus Grahn

ARTIKELN HANDLAR OM