Skräckinjagande, otäck, vacker

MUSIK

Markus Larsson hyllar legenden Johnny Cash

American V: A hundred highways (country)

Foto: Johnny Cash 2003, samma år som han dog.

Musiken är skräckinjagande.

Så otäck och vacker.

Det här var det sista Johnny Cash spelade in innan sin död, den 12 september 2003.

Producenten Rick Rubin har väntat några år med att ge ut skivan. Han ville inte att sista delen i ”American Recordings”-serien skulle förknippas allt vrakgods – arkivrensningar och återutgåvor – som spolas i land efter att en legend dött.

Mot slutet var Cash rullstolsbunden och försvagad av sin fru June Carters död.

Det märks. Det märks i varenda låt.

Allt som kännetecknade hans långa karriär är borta. Allt trots, all maskulin pondus och allt jävla hopp ligger redan nere i kistan.

Kvar finns bara resignation. Sentimentala tankar eller ånger får inte plats.

Mannen i svart är grå och skör och redo att gå vidare mot... nåt annat.

Under tiden hinner han spela in omskakande versioner av Springsteens ”Further on (up the road)”, Rob McKuens ”Love’s been good to me” och eviga älsklingen ”Four strong winds”.

En textrad från den sistnämnda balladen sammanfattar albumet:

”Now our good times are all gone – and I’m bound for moving on.”

Bästa spår: ”Help me”.

Markus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM