Beach House låter större än någonsin

Foto: Shawn Brackbill
”7” är det modigaste albumet hittills från Beach House.
MUSIK

ALBUM Det finns ingen anledning för Beach House att ändra sitt recept. På ”7” fortsätter Baltimore-duon att fängsla och förföra med små medel.


Beach House
7
Bella Union/Border


POP Där vissa rastlöst söker efter förändring har Beach House följt samma recept i tolv års tid. Det finns inte anledning att göra annat.

Under åren har duon stabilt balanserat mellan försiktigt ömhudat och fullkomligt hjärtslitande. De har tonsatt grubblande nätter och dagdrömmande bussträckor. Den bitterljuva tanken på allt livet blev och inte blev.

Att ”7” är deras modigaste album hittills säger mycket om Victoria Legrands och Alex Scullys stillsamhet. Här finns en tydlig vilja av att experimentera och utvecklas, något som 2015 års ”Depression cherry” och ”Thank your lucky stars” till stor del saknade.

Med små medel låter duon större än någonsin.

Hör bara de varsamt pulserande trummorna i inledande ”Dark spring”. Det går nästan att dansa till. Det har sällan hänt i Beach Houses melankoliska värld.

Eller den nervkittlande gitarrslingan i ”Dive” som kommer halvvägs in och får håren på armarna att resa sig.

Och på singeln ”Lemon glow” blir duons kombination av sång, synth och trummor så intensiv att vi till slut hamnar i ett överväldigande klimax.

Beach Houses förmåga att få ner livet på papper är sällsynt. Deras texter är korta men finslipade diktrader som Victoria Legrand lägger ned själ och hjärta i.

I ”Drunk in LA” är rösten sammetslen. Som en varm kindsmekning sjunger hon om att leva livet fullt ut i en av årets finaste textrader: ”On a hillside I remember/I am loving losing life”.

Låt de grubblande sommarnätterna börja.
BÄSTA SPÅR: ”Drunk in LA”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

ARTIKELN HANDLAR OM