Rockens störste och mest galna trollkarl

Markus Larsson hyllar Tom Waits och rankar alla skivor

1 av 5 | Foto: ©COLUMBIA PICTURES/COURTESY EVE EVERETT COLLECTION
Coolaste katten i soptunnan.
MUSIK

Du kan checka in i hans värld när du vill, men du kan aldrig lämna den.

Tom Waits liknar inte någon annan.

68-åringen från Pomoa i Kalifornien är ett av rockhistoriens bästa och galnaste original.

Rockhistorien är full av slukhål.

Artister och musik som, av rätt eller fel anledningar, får lyssnaren att rasa ner i underjorden.

Tom Waits är rätt anledning. Så rätt att man hoppar ner frivilligt och inte klättrar upp igen.

Han fungerar ungefär som jazz.

De flesta är misstänksamma från början. Är det här något för mig? Det är inte musik för alla, verkligen inte. Men den som exponeras för Waits kan få ett livslångt beroende som inte går att bota.

Allt annat riskerar att låta tomt, fegt och fattigt.

Tom Waits är jazz och gospel, förkrigsblues och soul, vaudeville och rock, country och kakofoni, Broadway och bondgård, New York och leråker, New Orleans och Bedford Falls, Judy Garland och Stagger Lee, Weimar-republikens brassband och en kabaret, cirkusshow och pendeltåget hem efter nattskiftet, rosor på alla hjärtans dag och en flaska absint klockan tre på natten i Hamburg.

Han är de skrynkligaste sidorna i den stora amerikanska sångboken. Monstret under sängen. Trollkarlen av skrot. Frankensteins fågelskrämma. Kakmonstrets vrickade storebror. Råttfångaren som trollbinder publiken genom att skrika om fula, skitiga, elaka, utslagna och missanpassade människor i en distad megafon. Voodooprästen av bakgatornas americana. Kung kråka.

Den som stöter på Waits har två val. Antingen fortsätter man den trygga vägen hem. Eller så stiger man ut ur bilen, slänger bort nycklarna och följer med honom ut i vildmarken och skuggorna.

Nybörjaren brukar falla för hans unga och varma melodier, de som tog form i Laurel Canyon och på klubben Troubadour i West Hollywood i början av 70-talet.

Mer äventyrliga individer drar undan ridån till ”Swordfishtrombones”, början av Waits burleska imperium, ett av rockhistoriens mest radikala förvandlingsnummer.

Till slut sitter du kanske och googlar mustiga tyska namn och teaterpjäser som Bertolt Brecht och ”Woyzeck”. Du försvinner i ångdimman av klank, boom, skrik och damm.

Tillsammans med sin fru, låtskrivaren och managern Kathleen Brennan, ser Tom Waits i dag över sin katalog. De återutger och portionerar ut musiken på cd och vinyl. Hittills har åren på skivbolaget Asylum (1973-1980) och Anti (1999-2011) släppts.

Tajmingen kunde inte vara bättre. Varenda gång som rocken blir för mycket reklam, för mycket talangshow och för mycket karaoke är Tom Waits en påminnelse om att det finns andra alternativ.

Någon som tonsätter dina sjuka fantasier på ett bättre sätt, en förebild oavsett genre.

Ingen rockartist ur samma generation har sjungit vackrare ballader än Tom Waits. De är fyrar i stormen.

”Downtown train”, ”Time”, ”Jersey girl”, ”Invitation to the blues”, ”Yesterday is here”, ”Ruby’s arms” och ”Broken bicycles” är några exempel på de dyraste diamanterna.

Och de glittrar ännu mer och starkare eftersom Tom Waits alltid har gömt dem i vrakgods och benbitar.



1. ”Rain dogs” (1985)

På ”Rain dogs” står karriären i zenit. Tom Waits har aldrig varit en uttalat politisk artist. Men i dag är det svårt att inte uppfatta ”Rain dogs” som en reaktion mot Ronald Reagans nyliberala USA och hela 80-talets enfaldiga Wall Street-estetik med kritvita tänder. Att lyssna är som att sitta i en sopcontainer och lyssna på Den Stora Amerikanska Romanen om landets ”slödder”. New York var för tillfället musikens utgångspunkt, det skramlande hjärtat av Waits skrotamericana. Albumet spelades in i anrika RCA Studios. Men om Waits gillade hur dörrarna smällde på toaletten fick studioteknikern hämta en lång sladd och fixa en mikrofon där också. Med ”Rain dogs” fick The United States Of Weird Shit äntligen sitt ”White album” eller ”Exile on Main Street”. Det svartvita omslaget fångar musikens stämning perfekt. Fotografiet är taget på 60-talet i Tyskland av svenske fotografen Anders Petersen. Det föreställer Rose och Lilly på ökända vattenhålet Cafe Lehmitz i Hamburg.
Nyckelspår: ”Clap hands”, ”Hang down your head”, ”Downtown train”, ”Time”.



2. ”Heartattack and vine” (1980)

Skivan var slutet på första akten i Tom Waits karriär. På ”Heartattack and vine” säger han farväl till barbohemen som växte upp i Kalifornien. Han bytte kust och flyttade till New York. Waits höll sig i form genom att jogga fram och tillbaka till soppköken utanför YMCA med en cocktail i handen. Sa han själv, i alla fall. Samtidigt skrev han några av sina vackraste ballader. Stjärnstoft på asfalt.
Nyckelspår: ”Jersey girl”, ”On the nickel”, ”Ruby’s arms”.




3. ”Swordfishtrombones” (1983)
Tom Waits tackar sin fru, livskamrat och kreativa motor Kathleen Brennan för ”Swordfishtrombones”. Det var hon som uppmanade honom att utmana sig till bristningsgränsen. Skivan är mer än musik. Det är en big bang, en ångdriven explosion, akt två av resten av Tom Waits karriär, början på en lång resa ut i ett tidigare okänt musikaliskt universum, en sällsam plats som fortfarande expanderar. Tom kickade mulan till toppen av trädet.
Nyckelspår: ”Shore leave”, ”16 shells from a thirty-ought-six”, Johnsburg, Illinois.




4. ”Franks wild years” (1987)
Den burleska avslutningen av trilogin som började med ”Swordfishtrombones” och ”Rain dogs”. Tom Waits har själv kallat den vedeldade vaudevilleshowen för en korsning av David Lynchs bisarra film ”Eraserhead” och Frank Capras julmatiné ”Livet är underbart”. Och varför inte? På 2000-talet blev låten ”Way down in the hole” ledmotivet till tv-serien ”The wire”.
Nyckelspår: ”Hang on St Christopher”, ”Yesterday is here”, ”Cold cold ground”.



5. ”Bone machine” (1992)
Waits inledde 90-talet med att packa in instrumenten, som verkade bestå av skelettdelar och dödsskallar, i ett förråd nere i Prairie Sun Studios källare i Kalifornien. ”Bone machine” spelades in bredvid en varmvattenberedare på ett cementgolv. Musiken och Marc Ribots gitarr är ett inbjudningskort från helvetet.
Nyckelspår: ”Who are you”, ”Goin’ out west”, ”Dirt in the ground”.



6. ”Mule variations” (1999)
Här sökte Waits efter en åker mellan det surrealistiska och det lantliga (”surreal” och ”rural”). Han döpte genren till ”surrural”. I samband med skivan spelade han i Sverige för andra gången. Jag såg en av de två utsålda spelningarna på Cirkus i Stockholm. Waits stod och stampade på ett uppmickat trägolv så att hela Djurgården skakade och drog fantastiska stories om spindlar vid pianot. Av alla konserter jag någonsin har sett är den topp tre.
Nyckelspår: ”Hold on”, ”What's he building?”, ”Come on up to the house”.



7. ”Orphans: brawlers, bawlers & bastards” (2006)
”56 spår som föll bakom ugnen innan middagen.” 30 av dem hade dessutom inte släppts i någon form tidigare. Tom Waits rariteter visar att han har en lika imponerande skuggkarriär som Bob Dylan på ”Bootleg series Vol. 1-3” eller Bruce Springsteen på ”Tracks”. Originalboxen av ”Orphans” kostar skjortan och skorna på Ebay i dag. Men musiken återutges äntligen på tre separata dubbelvinyler på Record Store Day den 21 april.
Nyckelspår: ”Lie to me”, ”Long way home”, ”Fannin street”.



8. ”Closing time” (1973)
Melodierna på debutskivan skrämde inte ens i väg The Eagles som snabbt gjorde en populär cover på inledningen ”Ol’ 55”. Tom Waits lugna favoriter var en svart halvpackad ros bland hippieartisterna som bodde i Laurel Canyon. När han satte sången i ”Martha” i en tagning berättade folk som var i studion att inget öga var torrt. Alla trodde att Waits skulle sälja miljoner. Alla hade fel.
Nyckelspår: ”Ol’ 55”, ”Grapefruit moon”, ”Martha”.



9. ”Bad as me” (2011)
Skivan känns som ett farväl till karriären, publiken och Tom Waits själv. Han har inte släppt ett nytt studioalbum sedan ”Bad as me”. Efter alla intensiva klang- och klonk-nummer kommer ”New Year’s Eve”. När skrålet byter spår till ”Auld Lang Syne” smälter iskuberna i glasen av tårar.
Nyckelspår: ”Talking at the same time”, ”Bad as me”, ”New Year’s Eve”.




10. ”Alice” (2002)
Musiken till dramatikern Robert Wilsons teateruppsättning, inspirerad av författaren Lewis Carroll och ”Alice i Underlandet”, skrevs i ett lugubert hotellrum i Hamburgs rödljusdistrikt julen 1992. Tejperna stals från Tom Waits bil och kallades länge för hans stora förlorade album. När han till slut släppte musiken, efter att ha köpt tillbaka inspelningarna genom att räcka över en väska med sedelbuntar på ett kafé till ett par ljusskygga figurer, insåg de flesta att beskrivningen inte var en överdrift.
Nyckelspår: ”Table top Joe”, ”Alice”, ”I'm still here”.




11. ”Real gone” (2004)
Tom spelade in flera av grunderna i sitt eget badrum. Han låste dörren på nätterna och huffade och puffade och skrek i en mikrofon. Det märks att han hellre tar med en stötfångare till studion än en gitarr för att leverera klank, boom och ånga. Andra låtar, som den över tio minuter långa ”Sins of my father”, ställde det mesta han hittills hade gjort i skuggan.
Nyckelspår: ”Hoist that rag”, ”Sins of my father”, ”Make it rain”.



12. ”The heart of saturday night” (1974)
Befäste Tom Waits tidiga roll som drucken beatnickcrooner och luffare, på drift mellan barer och billiga hotellrum. Klockan är ställd efter Frank Sinatras nattpsalm ”In the wee small small hours of the morning”.
Nyckelspår: ”(Looking for) The heart of saturday night”, ”San Diego serenade”.



13. ”Blue Valentine” (1978)
Efter ”Blue Valentine” kunde Tom Waits inte ta sina rännstensballader längre. Covern på ”Somewhere” från ”West Side Story” och självbiografiska ”Kentucky avenue” är oförglömliga. Han hade hittat sin röst av blod och grus. Snart skulle även musiken låta som den kom från en annan och skummare värld.
Nyckelspår: ”Somewhere”, ”Kentucky Avenue”, ”Christmas card from a hooker in Minneapolis”.




14. ”Small change” (1976)
Musiken på ”Small change” har dålig lever och ett krossat hjärta. Och antagligen har pianot druckit mer än artisten själv.
Nyckelspår: ”Tom Traubert’s blues”, ”Invitation to the blues”.



15. ”Blood money” (2002)
Soundtracket till Robert Wilsons uppsättning av Georg Büchners tragedi ”Woyzeck”. Det låter som att de vackra melodierna om hemska saker svävar ut ur en gammal trattgrammofon.
Nyckelspår: ”All the world is green”, ”Coney Island baby”.



16. ”Nighthawks at the diner” (1975)
Livespelningarna är en underhållande Hollywood noir. Men bara en föraning om vad den unge och förlorarromantiske konstnären snart skulle skapa med sin pensel.
Nyckelspår: ”Nobody”, ”Warm beer and cold women”.



17. ”One from the heart” (1982)
Med undantag av sublima ”Broken bicycles” låter soundtracket till Francis Ford Coppolas film med samma namn fortfarande som en välskriven och något obekväm kompromiss. Waits ville kassera inspelningarna med countrystjärnan Crystal Gayle och börja om. Det krävdes advokater innan han ändrade sig. Bara ett år senare hade han dock bytt ut Hollywood-sockret mot en slägga.
Nyckelspår: ”Broken bicycles”.



18. ”The black rider” (1993)
Samarbetet med William Burroughs var baserat på en tysk saga. ”The black rider” visar att Tom Waits aldrig har gjort ett dåligt album, bara mer eller mindre intressanta verk. Om fler spår vore som ”November” skulle skivan inte hamna i den senare kategorin. Korpballaden skulle kunna vara ett poem av Edgar Allan Poe, framförd med banjo, piano och såg.
Nyckelspår: ”November”, ”I’ll shoot the moon”.



19. ”Foreign affair” (1977)
Stråkspäckad vagabondjazz. Enda skivan där Waits nästan blir en blodfattig och idésnål karaokeversion av sig själv.
Nyckelspår: ”Burma-shave”.


En not till vinyldårar och audiofiler
Tom Waits remastrade album på bolaget Asylum släpps under året. Hittills finns bara debutskivan ”Closing time” i butik. Anti-katalogen kom i fjol. Waits och Kathleen Brennan har varit deltaktiga i remastringen. Jämfört med originalen har återutgåvorna ett lite annorlunda och, enligt undertecknad, bättre ljud i flera fall. Instrumenten har fått ett större rum. Närvaron och klangen har mer luft och liv. ”Alice” är exempelvis pressad på tre vinylsidor i stället för två för att öka ljudkvaliteten. Finns även andra förändringar på detaljnivå. Men för att märka dem krävs det en bra och ordentlig stereoutrustning. ”Real gone” presenteras dock i en helt ny mix. Inbitna Tom Waits-fans har diskuterat om den omgjorda versionen av ”Hoist that rag” är bättre eller sämre än originalet sedan oktober. På Facebook meddelade Waits och Brennan att de inte var ute efter att tvinga publiken att köpa skivorna igen. De ville bara att de utgångna titlarna skulle finnas kvar i hyllorna. Deras mål var att få nypressarna att låta lika bra som originalen, och inget annat. Gott så. Förhoppningsvis släpper de även nya pressar av de magnifika Island-åren också. ”Rain dogs” och ”Franks wild years” skulle tjäna på att få blomma ut som dubbelskivor. Musiken är onödigt komprimerad för kunna få plats på en enkelskiva.


Tom Waits i övrigt
Han har släppt fler livealbum än ”Nighthawks at the diner”, ”Big time” 1988 () och ”Glitter and doom live” 2009 (). Den senare bleknar dock i jämförelse med bootlegs som ”The Fox Theatre, Atlanta, 5th july, 2008”. Den finns på Youtube. Gamla cd-antologier som ”Asylum years” och ”Beautiful maladies – The Island years” har sedan länge tappat sin funktion och ersatts av spellistor på strömmade musiktjänster. Det mestadels instrumentala soundtracket till Jim Jarmuschs film ”Night on earth” är sin tur en udda kuriositet. Detsamma gäller för demoinspelningarna Tom Waits gjorde 1971, utgivna på ”The early years vol 1-2”.

Det här är drömuppställningen 00:40
ARTIKELN HANDLAR OM

Tom Waits

Musik

Bob Dylan