Bastille är som bäst när de slutar vara Bastille

avNatasha Azarmi

Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET
Sångaren Dan Smith berör först när han får sjunga ut.

KONSERT Bastilles livliga indiepop har inte åldrats särskilt väl.

Londonbandet låter därför som bäst när de drar ned tempot.


Bastille
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 3000 (slutsålt). Längd: 90 minuter. Bäst: Andra halvan av spelningen. Sämst: Första halvan av spelningen.


På skiva faller Bastilles indiepop – som inte alls är särskilt indie utan snarare en korsning mellan Coldplay och Justin Bieber – ofta platt.

Lägg de sex år gamla genombrottshitsen åt sidan och kvar finns försök till djupare samhällsanalyser som kraschar i generiska beats.

I stället har livespelningar varit bandets starkare sida. Med den energiske frontmannen Dan Smith i spetsen har Bastilles generösa ljusshower och pompösa allsångsmelodier skapat många euforiska stunder genom åren.

Jag såg dem på Hultsfredsfestivalens begravning 2013 och minns fortfarande pirret av att dansa och ramla runt i folkhavet.

Sex år senare är det desto märkligare att se sångaren hoppa omkring på scen som en rusig tonåring. Med luvtröja över huvudet står 32-åringen och vevar med armarna för att få igång sin publik.

Men han har det svårt. Större delen av folkmassan står helt still. Någon sitter hellre på golvet och fotar sin vattenflaska.

Det är först halvvägs in i spelningen som det lyfter.

Annexet vaknar till liv under hitsingeln ”Pompeii”. ”Hoppa!”, skriker sångaren och publiken lyssnar. De stormar fram till scenen och vrålar ”Eh-eh-oh eh-oh” när musiken tystnar.

”Jag har många dåliga danssteg att lära ut”, säger Dan Smith och vill att vi dansar tillsammans med honom. ”Of the night” blir fullkomligt explosiv.

Men sex år efter debuten är Bastille som bäst när de är mindre… Bastille. Eller ”super dark and depressive”, för att citera sångaren själv.

Under balladen ”World gone mad” berör bandet för första gången i kväll. Telefonerna lyser upp lokalen när Smith och brittiska musikern Saint Clair sjunger om en störtande värld.
Och i gitarrballaden ”Two evils” låter Dan Smiths röst gråtande skör: ”If I’m a lesser of two evils/Who’s this man, who’s this act I hide behind?”.

Först då slutar hans ord att drunkna i musiken.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Pop