”Allsången är inte min grej”

MUSIK

Rapstjärnan om singellivet, sina största misstag – och varför han nobbar Skansen

1 av 4

MALMÖ

Stor i orden men liten på jorden.

Rapparen Timbuktu må vara 165 centimeter lång, men han fortsätter att växa.

Till en av Sveriges mest folkliga artister - och som människa.

– Mina misstag har fått mig att ta mig i kragen, säger han.

Timbuktu tar ett bloss på ciggen men hör plötsligt ljudet från en kamera.

– Är det lugnt om du inte plåtar när jag röker? säger han och kollar på Aftonbladets fotograf.

Sex minuter senare frågar en sinnesslö reporter varför han inte vill röka på bild. Då har Timbuktu just tänt ännu en cigg.

Det måste vara den tionde – på en timme.

– Det känns onödigt. Jag undviker gärna att någon ska bli sugen på en cigg för att de ser mig röka. Sen gjorde jag det en gång på framsidan av Sydsvenskan. Det ser sjukt lökigt ut, säger han och skrattar.

Ångrar många saker

Rösten är hes men det handlar knappast om mängden tjära och rök som passerat stämbanden.

Efter att det femte albumet ”Oberoendeframkallande” släpptes i början av våren har Jason ”Timbuktu” Diakité, 32, spenderat i stort sett all sin tid på resande fot.

Enligt bokningsbolaget United Stage beräknas närmare 300 000 nordbor ha sett Timbuktu live när de 60 klubb- och festivalspelningarna är avverkade.

”Den lille skåningen” har blivit folklig. En snabbkäftad Cornelis Vreeswijk som SVT jagar med blåslampa för att han ska vara med i ett visst folkkärt tv-program.

– Egentligen är ju ”Allsång på Skansen” bara en spelning som alla andra men jag har tackat nej ett par gånger och jag kommer nog fortsätta att tacka nej. Det känns inte som min grej. Jag står hellre på Mosebacke inför 200 personer, svettas två liter och spelar funk. Jag tycker överhuvudtaget inte att det är så kul att spela live i tv.

Så du är inte rädd för att bli för folklig?

– Nej, om folk gillar det så gör de. Men jag kommer inte att kompromissa för att folk ska tycka om det.

Kompromissa känns också som det sista Timbuktu gör. Texterna har alltid varit rakt på sak och ofta utelämnande när det kommer till hans egna svagheter.

– Jag använder mig själv som exempel. Jag har gjort en jävla massa grejer som jag ångrar och det har fått mig att fatta att jag ska ta mig i kragen och bli bättre, säger han.

Misstag, eller snarare att ta lärdom av dem, återkommer ständigt under intervjun. På frågan vilket som är det största i ordningen svarar Timbuktu först med tystnad. Med sänkt stämma berättar han sedan om den ödesdigra bilkraschen för tre år sedan.

– Det allra största är nog att jag satte mig i den där bilen en sen kväll 2004, mitt under en fest. Att jag inte sa ”vi stannar, eller vi drar tillbaka”. Hade jag gjort det så hade en mycket god vän till mig fortfarande levt. Den händelsen, tillsammans med när min styvpappa dog, är två punkter när jag känt att jag fått ta tio steg framåt som människa. Jag blev äldre av båda de händelserna.

Kortast i klassen

I takt med att kändiskapet ökat har Timbuktus misstag också stundtals blivit offentliga.

– Det är inte så jävla roligt. Men är man dum nog att hamna i sådana situationer så får man ta lärdom och det har jag verkligen försökt göra.

Du beskriver dig själv som en ödmjuk person.

– Ja, men det är ju inte särskilt ödmjukt att säga det (skratt). Jag försöker vara ödmjuk, men jag kan vara jävligt kaxig också.

Ja, på nya skivan säger du att du kan vara stor i käften.

– Ja, och i låten ”Stirra ner” säger jag att jag har fått stryk väldigt många gånger också, för att jag varit stor i käften. Det var min utbildning för att bli mindre kaxig.

Hur var dina skolår?

– Jag hade det jobbigt i skolan. Jag var väl inte mobbad men hade problem med att passa in, mest på grund av min hudfärg och min identitet. Jag var inte svart, jag var inte vit. Jag var inte svensk men jag var inte amerikan. Jag hade svårt att balansera det och förstå vem jag var.

Har du haft komplex för din längd?

– Njae, det har jag väl inte. Jag var först medellängd, men sen blev jag kortast i klassen och förblev så. Jag är 1,65. Jag trodde länge att jag var 1,68, sen visade det sig att det inte stämde. Men de flesta är ju längre än mig. Jag träffade Mikael Persbrandt en gång på krogen och det enda varaktiga minnet är han kändes gigantisk.

”Jag vill ha familj”

Vad har du för relation till festande?

– Jag har alltid gillat den grejen, och jag rör mig i den miljön. Men jag försöker ta det lugnare i dag än vad jag gjort tidigare i mitt liv. Det har ju varit många gånger när man borde gått hem och lagt sig. I dag är man väl gammal nog att fatta det.

Hur påverkas ditt privatliv av karriären?

– Det finns inget privatliv. Jag har varit singel i?…?sju år. Det är helt absurt egentligen. Men det är bara så det är. Jag ska inte säga att jag inte har träffat rätt person för det har jag gjort, kanske två gånger under de åren. Men det handlar ju så mycket om att våga och jag har inte varit öppen för det.

Du rappar ofta om att du dras mellan kärleken och musiken.

– Ja, och det kommer nog att bli mer av det temat. Ju äldre man blir, desto mer komplicerat blir allt och viljan att bilda familj blir starkare.

Hur länge kommer du att hålla på med musiken?

– Jag vill ha familj så jag kommer ju inte kunna spela 80 gig per år hur länge som helst, men jag vill alltid kunna spela. Jag hoppas att vi kan få göra fem grymma album till. Fem bra plattor, sen kanske tre dåliga. Två som man själv tror är bra och sen en tredje som gör att man fattar att det är dags att lägga av.

Så du kommer inte att sluta på topp.

– Jag brukar oftast vara sist från festen så det ligger nog lite i min natur att inte veta när man ska lägga ner.

Timbuktu om

Niklas Strömberg