Musik

En av Springsteens mest ursinniga shower

Av: 

Markus Larsson

Nya ”No nukes”-boxen innehåller filmmaterial från 1979. Det är stundtals en osannolik ”prisoner of rock n’ roll”-urladdning.
Nya ”No nukes”-boxen innehåller filmmaterial från 1979. Det är stundtals en osannolik ”prisoner of rock n’ roll”-urladdning.

MUSIK

BOX I brist på bättre ord:

Det här är bitvis helt jävla fantastiskt.

Betyg: 4 av 5 plus
Bruce Springsteen and The E Street Band
The legendary 1979 no nukes concert (2 cd + Bluray)
Sony Music

ROCK I mars 1979 inträffade en olycka i det amerikanska kärnkraftverket Three Mile Island utanför Harrisburg i Pennsylvania.

Haveriet blev i Sverige mer känt som Harrisburgolyckan.

Olyckan orsakade häftiga protester mot kärnkraft över hela världen.

De två välgörenhetskonserterna på Madison Square Garden i New York var en del av det massiva missnöjet i USA. Initiativet togs av organisationen Musicians United For Safe Energy (MUSE) som grundades av artisterna Jackson Browne, Bonnie Raitt, Graham Nash och John Hall.

Bruce Springsteen var upptagen med inspelningarna av albumet ”The river”. Han övertalades sent med förhoppningen att biljetterna skulle sälja slut.

Konserternas recensioner beskriver en sober show. Men med undantag av Tom Petty And The Heartbreakers befinner sig Springsteen i en annan, mer hetlevrad zon. Han verkar både vara obekväm med situationen och överladdad.

Han är den enda artisten som inte publicerar ett uttalande i konserternas programblad. Han hade gjort en låt som var inspirerad av Three Mile Island, ”Roulette”, men spelar ”The river” för första gången i stället, en ballad som handlar om hans syster Virginia.

Vid ett tillfälle får han en tårta av en kvinna i publiken. Springsteen fyller 30 år dagen efter andra konserten och blir irriterad. Han slänger ut tårtan i publiken, splaff, och väser:

”Send me the laundry bill!”

Det här utspelade sig inte bara på den tiden när amerikanska stjärnor inte behövde ha kritvita tänder. Det var också vanligt att artister tyckte de var slut vid 30. Bruce Springsteens motsvarighet till Carolas krukkast på Skansen finns för övrigt med i filmen.

En annan, och inte lika komisk, händelse sker när Bruce upptäcker att fotografen Lynn Goldsmith står och tar bilder framför scenen. Han släpar upp henne mitt under en lång och ursinnig version av ”Quarter to three”. Det droppar gift från rösten när han presenterar henne som sin ex-flickvän och låter vakterna slänga ut henne.

Det är inte med.

”No nukes” visar den mest klassiska sättningen av E Street Band med Clarence ”The Big Man” Clemons på saxofon längst till vänster och Danny ”The Phantom” Federici på klaviatur någonstans i, ehm, skuggorna.

Tre nummer har släppts tidigare på bio och video: ”Detroit medley”, ”The river” och den nedklippta versionen av ”Quarter to three”. De tio andra låtarna på ”The legendary 1979 no nukes concert”, en sorts ”best of”-film från de två spelningarna, har stannat i arkiven tills nu.

Det finns ännu starkare livedokument från Springsteens bästa år mellan 1978 och 1981, för den som vill gräva djupare. Konsertfilmerna från Houston, Texas och Tempe, Arizona på ”Darkness on the edge of town”- respektive ”The river”-boxarna är två exempel.

Men konserten är ändå en raritet eftersom det inte verkar finnas så många inspelningar på film från de åren. Ljudteknikerna och kameramännen fångar i samtliga tre fall ett blixtnedslag eller jordbävning på flaska.

”No nukes concert” är en kortare och snabbspolad version av ”Darkness on the edge of town”-turnén som varken nådde Europa eller Sverige. The E Street Band har aldrig låtit likadant igen, eller åtminstone inte efter 1981.

De har inte haft den här magnetiska energin och skitiga explosiviteten. De är världens mest högljudda garageband. Gitarrerna är kriminella. Springsteen uppträder som om någon ger honom elchocker. Det är en hjärtflimrande, soulskakande, ”liv till varje pris”-upplyftande ”prisoner of rock n’ roll”-urladdning. Inspelningarna på liveboxen ”Live 1975–85” är i jämförelse ett väldoftande spa.

Konserterna har ännu inte hunnit bli kolossala allsångsföreställningar där alla ska med. Setlistan innehåller inte en enda tveksam låt eller cover. Intensiteten är stundtals brutal. ”Born to run” går ungefär tre gånger så fort som på skiva.

Allihop ser dessutom ut som att de spelar huvudrollerna i Martin Scorseses ”Mean streets”.

I ”Rosalita”, ”Rave on”, ”Badlands”, ”Prove it all night” och ”Thunder road” kommer jag på mig själv att än en gång bara ropa något ointelligent rakt ut.

Helvete, vad bra.

Ändå är det en bråkdel av vad som finns på liveinspelningar som ”The Agora, Cleveland 1978”, ”Nassau Coliseum, New York 1980” och ”Passaic, september 20, 1978”.

”No nukes concert” handlade i slutändan mer om Springsteen än om kärnkraft. De andra artisterna möttes av publikens envisa ”Broooooce”-skrik. Det lät som att de blev utbuade.

Eller som Bonnie Raitt sa efteråt:

”Jag önskar att han hette Melvin i stället.”


BÄSTA SPÅR: ”Thunder road”, ”Rosalita (come out tonight)”, ”Rave on”.


Fotnot: ”The legendary 1979 no nukes concert” släpps 19 november på vinyl samt på två cd + Bluray.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ANNONS

Fynda produkter från IDUN Minerals! Just nu 20% rabatt på populär makeup, hudvård och hårvård.

Extern länk från Apohem

Köp här!

Publisert:

LÄS VIDARE

”Jag fortsätter bara göra musik”

ÄMNEN I ARTIKELN

Musik

Musikrecensioner

Skivrecensioner

Bruce Springsteen