Plötsligt var jag ett monster som slaktat Rybak

avMarkus Larsson

MUSIK

Nöjesbladets musikredaktör Markus Larsson om den norska vreden

Hå hå ja ja.

Hört talas om uttrycket ”lugn i stormen”?

Det har inte Norge.

När jag vaknade i går morse hade jag åtta missade samtal i min mobil från Aftonbladets växel.

Det är aldrig ett gott tecken.

Och jag anade att det handlade om en viss ... spelevink.

Men jag kunde aldrig förutse vidden av uppståndelsen, intresset och vreden som senare under dagen skulle explodera i mailkorgen, i telefonen och i norska tidningar.

Plötsligt satt jag i norsk radio och försökte förklara varför jag kallat Alexander Rybak för fiolhob. Mitt under seriösa nyhetssändningar som annars handlade om kärnvapenprov i Nordkorea.

Jag kallades dessutom för ”Rybak-dödaren” och ”mannen som slaktade Alexander” i norska tidningar. Slaktade Alexander. Som om min ömma moder och mjuke fader uppfostrat ett svenskt svar på monstret Leatherface i skräckfilmen ”Motorsågsmassakern”.

Säga vad man vill, men norrmännen har verkligen ett fantastiskt sinne för klassisk tabloidhumor.

Och allt detta för att jag haft fräckheten att tycka att Rybaks debutalbum inte håller måttet, åtminstone inte jämfört med den popmusik som existerar utanför det populära familjeprogrammet Eurovision song contest.

Mitt misstag var kanske att jag inte insåg att ”Fairytales” är en barnskiva. Betyget hade möjligen blivit högre än ett plus om jag skulle ha utgått från Trazan och Banarnes låtar om svampar, vad vet jag?

Men faktum kvarstår: Rybak-febern verkar tyvärr bada i en nationell patriotism där vissa kritikers och människors omdöme lätt simmar vilse.

Alexander Rybak kommenterade annars min recension på det sätt som unga artister alltid gör.

Han påstod att jag inte ens hade lyssnat på skivan (inte sant). Han sa också att jag inte fått gosa med några flickor i skolan (ganska sant, tyvärr).

Men det vet ju både du och jag, Alexander. Ingen av oss var ju Don Juan i skolan. I så fall hade du aldrig satsat på fiolpop och gyckeldans. Och jag hade aldrig börjat samla skivor med samma frenesi som Piff och Puff jagar ekollon.

Vi hade spelat fotboll i stället. Eller åkt längdskidor i Holmenkollen.

Och innan vi städar undan denna lilla debatt och sorterar in alltihop i den tjocka mappen ”Norska tuppjuck vi minns” så vill jag bara förtydliga en sak:

Jag jämförde inte Rybaks debutalbum med musiken på ”Smurfhits”. Jag skrev att det låter som att skivan ”Smurfhits” har lärt sig att spela fiol.

Det är en jävla skillnad.