Vi väntar förgäves på himlastormen

MUSIK

Nöjesbladets Per Bjurman på plats när Whitney Houston bjöd på smakprov från nya skivan

NEW YORK. Hon verkar inte kunna ta de riktigt häpnadsväckande tonerna längre.

Men det spelar ingen roll.

Det hundratal kändisar och mediafigurer som kommit för att se Whitney Houston vinka från en konferensscen i New York medan hennes skivbolag spelar upp låtar från kommande skivan tycker uppenbarligen att de fått möta Gud ändå.

Det är väl bara ännu ett tecken på det inte helt muntra tillståndet i musikindustrin.

Inte ens en ny Whitney Houston-skiva går bara att släppa.

I stället får skivbolagsikonen Clive Davis åka runt med sin klassiska sångdiva och spela upp halvfärdiga sånger för förmenta högdjur – halvannan månad innan albumet släpps.

Uppmärksamhet måste på något sätt genereras, till varje pris.

Själv närvarar jag vid en sådan lyssning i en steril konferenssal vid Lincoln Center på Manhattan.

Det är en rätt sällsam upplevelse.

Gamle Davis – som signat alla från Janis Joplin och Bruce Springsteen till Pink Floyd och just Whitney – står vid en pulpet och håller, i princip, föredrag om kommande ”I look to you” medan Martha Stewart, Alicia Keys, Dionne Warwick, Diane Sawyer, LA Reid och ytterligare något hundratal gäster sitter på hårda trästolar och försöker se bekväma ut.

Om det inte vore för det grandiosa panoramat ut mot Central Park bakom Davis hade det lika gärna kunnat vara en konferens i Växjö.

– Visst känner ni att ni saknat henne, kraxar den ledbrutne mogulen efter att ha spelat upp en bunt skisser.

Well. Jag har saknat sånger som ”My love is your love” och ”I have nothing”, men det känner jag nog snarast att jag får fortsätta göra.

Nämnda Alicia Keys ”Million dollar bill” är onekligen klatschig och den spirituella covern av ”A song for you” – främst känd i Donny Hathaways nervdallrande version – är en given hit, men därutöver låter det mesta jämförelsevis tämligen platt.

Clive påstående att man ägnat tre år åt att vaska fram tillräckligt starka låtar – och kasserat hundratals under processen – är antigen en lögn eller ett alarmerande vittnesmål om bristen på låtskrivartalang i vår tid.

Det minst lyckade med uppspelningen är dock att sanningen om Whitneys röst uppdagas.

Ja, för fan – hon sjunger naturligtvis bra. Men inte längre himlastormande. Rösten har blivit mindre. Mer ordinär. Hon försöker inte ens sätta de riktigt avancerade tonerna, törs aldrig gå på knock. Som i R Kellys titelballad – okej den också, för övrigt.

Man sitter och väntar på den sedvanliga explosionen. Och väntar. Och väntar. Men den kommer aldrig.

Det må vara goda nyheter för alla som hatar ”wailande”, men det tar udden av Whitney Houston-upplevelsen.

Församlingen på Lincoln Center låter sig dock inte nedslås av sådana detaljer. Stämningen är devot redan under cocktailserveringen och stegras sedan successivt, för att explodera i ren väckelseextas när Whitney själv, i gnistrande vinröd klänning och med ivrigt permanentad kalufs, till slut kommer upp på den fula konferensscenen och vinkar lite till oss.

Därefter säger Clive Davis att vi varit med om något helt unikt.

Där ser man.