Uppsluppen och ömsint Doherty
Publicerad 2013-08-30
POP Peter Doherty är fortfarande underskattad som artist. Heroin, Kate Moss och tveksam kattvård har allt för ofta stulit fokus från hans musik och, inte minst, hans mission att återinföra poesin i poplyriken. Samtidigt har få andra levt myten om sig själv lika hårt. I fotspåren av de poeter som är hans hjältar (Oscar Wilde, Lord Byron et al) har han de senaste åren bott på pubvindar i London, i ett georgianskt hus i grevskapet Wiltshire samt i Paris.
Som grädde på den mashade potatisen har han agerat Charlotte Gainsbourgs plommonstops-prydde motspelare i kostymdramat ”Confession of a child of the century”.
Senast jag själv såg Pete Doherty tjoade han förstrött ”oi mate!” till knallarna på Spitalfields Market i östra London. Han hade just köpt en trave resväskor som han bar på.
När, eller kanske snarare om, det skulle komma ny musik från mannen i hatten har varit högst oklart. Men fyra år efter det ljuvliga soloalbumet ”Grace/Wastelands” är hans Babyshambles tillbaka i Damien Hirst-designad förpackning.
”It’s breakfast time, have a pot wine”, sjunger frontmannen blott tjugosju sekunder in i öppningsspåret ”Fireman”. Musiken konserverar alltjämt känslan av att vara fångad i filmen ”Withnail and I”.
Där Libertines hade en från början självklar rättframhet har Babyshambles alltid låtit som ett otyglat rövarpack på väg att bli portade från puben. Flera av sångerna är lika lösa i sömmarna som en antik vaxjacka från The Vintage Showroom.
Effekten av detta blir att när Babyshambles – högst sannolikt på initiativ av producenten Stephen Street – faktiskt samlar sig och låter som ett band applåderar man förtjust likt en förlåtande supporter till ett fotbollslag i nedre skiktet av division två. Som i countrydoftande ”Fall from grace”, den uppsluppna ”Picture me in a hospital” och den ömsinta ”Farmer’s daughter”. Med det sagt är skisserna däremellan – exempelvis efterkrigstidsvisan som är titelspåret och lovers rock-numret ”Dr No” – oumbärliga för helheten.
”Sequel to the prequel” får mig att vilja sätta mig i hörnet på Bethnal Green-puben The Albion, dra ner kepsen, klappa en katt och inte komma tillbaka förrän till jul.