En stor röst med enormt hjärta

MUSIK

Han var den lille mannen med den stora rösten.

Men Ronnie James Dio hade något som var ännu större.

Sitt enorma hjärta.

Foto: Joacim Persson.

Vissa människor gör mer ont att förlora än andra. Vissa hjältar också.

De där ödmjuka, kärleksfulla och generösa människorna som alltid tycks se till andra snarare än sig själva.

Ronnie James Dio var en av dem man önskade alltid skulle få leva, som så uppenbart var en av de goda.

Det förstod jag redan som tonåring. Det fick jag bevisat under årtionden av intervjuer, liveframträdanden och välgörenhetsprojekt som ”Hear ’n aid”. Eller på presskonferenser på Sweden rock festival där många hårdrockslegendarer har tagits emot som gudar genom åren. Ingen har mött fansens överjordiska hyllningar med en så oförställd tacksamhet som Ronnie James Dio. Ingen kommer att göra det heller.

Han sjöng gärna om ockultism, mörker och ondska men han ville inget annat än att vara en godhjärtad människa.

Jag är övertygad om att han lyckades. Trots att jag aldrig fick träffa honom öga mot öga.

Men inte ens karma räcker för att stå emot cancer. Den gör ingen skillnad på varma röda hjärtan och kalla svarta själar.

Ronnie James Dio var tillsammans med en handfull andra artister, band och sångare själva grundfundamentet i det vi i fyra decennier har kallat hårdrock. Inte bara för att hans säregna och mustiga röst var med honom hela karriären och formade genren. Inte bara för att han gjorde sin italienska farmors spretande pek- och lillfinger till djävulstecknet, hela hårdrocksvärldens odiskutabla symbol.

Och inte bara för att han gav oss Rainbows bästa tid, en legendarisk solokarriär med Dio och blev den ende sångaren i Black Sabbaths historia att bli accepterad som Ozzy Osbournes ersättare. På riktigt.

Ronnie James Dio hade en annan, helt unik, egenskap. Alla med något som helst intresse för hårdrock hade en relation till honom. Alla kanske inte älskade honom men ingen tyckte illa om honom. Han var Gud för vissa, erkänd av andra, men hatad av ingen. Han bara fanns där som genrens grundpelare.

Nu gör han inte det längre och jag saknar redan den där stora rösten med snälla ögon.

Vissa hjältar gör mer ont att förlora än andra.