Veckans singlar: skämtpop och regn i Kalifornien

avPer Magnusson

SINGLAR 25 år efter Kurt Cobains död vägrar popstjärnan Ariana Grande att sätta etikett på sin sexualitet samtidigt som Vampire Weekend sömlöst flyter mellan nu och då.



Ariana Grande feat. Victoria Monét
Monopoly
Republic/Universal
POP I februari släppte Ariana Grande albumet ”Thank u, next”. Det fantastiska titelspåret och hiten ”7 rings” skrevs tillsammans med vännen Victoria Monét.

Nu går de samman för vad som låter som en fnissig stund i studion. Grande och Monét skämtar om hur fulla de var när de skrev ”Thank u, next” och skojar om den stora procenten royalties som gick till duon Rogers and Hammerstein för ”Sound of music”-samplingen i ”7 rings”. Båda droppar dessutom raden ”I like women and men” och ger samtidigt nytt bränsle åt diskussionen om Grandes möjliga bisexualitet. ”Ariana ain’t gotta label herself”, skrev ett fan på Twitter när låten släpptes i veckan, varpå Ari svarade direkt: ”I haven’t before and still don’t feel the need to now”.

Rent musikaliskt är ”Monopoly” ännu ett bevis på en modern popstjärna som landat i att musik ska byggas av glädje och det är till hennes absoluta fördel som artist.



Vampire Weekend
This life/Unbearable white
Columbia/Sony
POP Efter fem års tystnad har Vampire Weekend ringt in våren med två dubbelsidiga singlar. Vi har fått gospelpop, en The Strokesig demo, psykedelisk internet-progg och en liten blå ballad. Här kommer de två sista pusselbitarna till vad som nu är en komplett sexspårs-ep.

I låten ”This life” sjunger Ezra Koenig i sitt typiska gränsland mellan nostalgisk poplyrik och modernt hit-tänk:

”Baby, I know pain is as natural as the rain/I just thought it didn’t rain in California”.

Han gör det över en gitarr som direktimporterad från introt till Van Morrisons ”Brown eyed girl” och backad av Danielle Haim på körsång. Bara för att sedan fortsätta med att bygga om ett IloveMakonnen-lån lagom till refrängen.

B-sidan, ”Unbearable white”, är sparsamt sublim konstpop där en relation i upplösning porträtteras vackert som vita snötoppar och laviner.

Tillsammans utgör ”This life” och ”Unbearable white” en mångfacetterad och suggestiv del av den större bild som ska bli bandets kommande dubbelalbum med den älskvärt Paul Simon-susande titeln ”Father of the bride”.



Melissa Horn feat. Kaah
Du brukade kalla mig för baby
Sony
POP Melissa Horn har lite sådär i skymundan blivit en av Sveriges mest älskade artister med sitt direkta uttryck och sin vemodiga pop, som klippt och skuren för P4:s innerliga spellistor. I dag släpps biljetterna till hennes 46(!) datum långa konserthusturné som spänner över hela Skandinavien i höst. Samtidigt kommer första singeln från ett album som väntas i september.

Och det här är någonting nytt från Melissa Horn. Tillsammans med albumaktuella Kaah gör hon en riktig rockrökare. Fröet till låten såddes som ett skämt på en semester, men slutfördes sedan snabbt till en låt, helt enkelt eftersom den gjorde Melissa Horn glad. ”Du brukade kalla mig för baby” är faktiskt det närmaste vi kommer en svensk motsvarighet till Kanye Wests, Rihannas och Paul McCartneys ”Four five seconds”.



Molly Sandén
Rosa himmel
Sony
POP Molly Sandén gjorde fjolårets kanske bästa svenska popalbum. Nu är hon tillbaka med ”Rosa himmel” från soundtracket till ”Störst av allt”, Netflix första svenska originalserie, baserad på Malin Persson Giolitos tre år gamla thriller med samma namn. ”Störst av allt” kretsar kring en skolskjutning i Djursholm, händelserna som ledde fram till den och det rättsliga efterspelet. I pianoballaden sjunger Molly Sandén om rosa penthousemiljoner, dom svarta SUV:arna som dubbelparkerat över halva stan och pumpande house från lastbilsflak och fångar samtidigt en motsägelsefullt tom studentyra befriad från all form av framtidstro.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM