Musikredaktionen rankar årets bästa album

avHåkan Steen, Markus Larsson, Natasha Azarmi, Per Magnusson, Sofia Bergström

Publicerad:

Aftonbladets musikrecensenter Markus Larsson, Håkan Steen, Natasha Azarmi, Sofia Bergström och Per Magnusson rankar sina tio bästa album 2019.

Foto: Drag City
Det hjärtskärande snillet David Berman i Purple Mountains.

Markus Larsson:

Avståndet mellan skratt och förtvivlan är fruktansvärt kort på första och sista skivan med Purple Mountains.

Foto: VIKTOR FREMLING

1 ”PURPLE MOUNTAINS” (PURPLE MOUNTAINS)
En dag kommer David Bermans liv bli film. Alternativt tv-serie på HBO.

Bara att läsa hans sida på Wikipedia är ett större äventyr än de flesta romaner som släpptes i år. Musikern, låtskrivaren, tecknaren och poeten från Williamsburg, Virginia hade ett minst sagt komplicerat förhållande till livet i allmänhet och sin far i synnerhet. Pappa Richard är en ökänd politisk hök och lobbyist för, exempelvis, vapen- och tobaksindustrin. Han tillhör den motsatta sidan av den politiska skalan från sin liberala son. David har kallat sin far för en demon och sagt att han antastar mänskligheten.

När David Berman försökte ta sitt liv 2003 med en häxgrogg av smärtstillande piller och crack ville han inte åka till sjukhuset. Han checkade i stället in på Lowes Vanderbilt Hotel i Nashville och krävde att få samma svit som Al Gore bodde i när rösterna räknades om i Florida efter amerikanska valet år 2000. Berman ville dö i samma säng som ”presidentskapet dog”.

Han kunde sitt mörker. Det märktes på alla skivor som han gjorde med bandet Silver Jews och det blir ännu tydligare här, på det första och sista albumet under namnet Purple Mountains. I tio perfekta låtar sjunger Berman om sina tillkortakommanden och depressioner, misslyckade förhållanden och självmordstankar. Det är, paradoxalt nog, en av årets roligaste skivor. Avståndet mellan skratt och förtvivlan är fruktansvärt kort.

Texterna är lika välskrivna som melodierna. Den skoningslösa klarsynen och humorn brukar bara finnas hos människor som har gett upp. Så här i efterhand känns nästan allting på albumet som ett farväl, inte minst balladen ”The night’s that won’t happen”.

David Berman tog sitt liv i New York i höstas. Han blev 52 år gammal och hade just gjort sitt livs skiva.


2 ”GHOSTEEN” (NICK CAVE AND THE BAD SEEDS)
Nick Cave fortsätter att lösa upp sin musik i ett sakralt verk om att förlora ett barn och vad som händer med föräldrarna som blir kvar. Låtarna på ”Ghosteen” har egentligen mer gemensamt med klassisk musik än konventionell rock. Det är som att lyssna på renässansmålning. The Bad Seeds reduceras till ett bakgrundsljud. Trummorna och gitarrerna är borta. Kvar finns Nick Caves röst, spökkörer och en svävande atmosfär.

Han har aldrig skrivit vackrare om vår förbannade existens, våra förbannade liv, den förbannade kärleken och våra förbannade förluster.


3 ”ERASERLAND” (STRAND OF OAKES)
Timothy Showalter har jagats av en tanke ända sedan han var liten: vad lätt det skulle vara att göra slut på allting och bara försvinna. Han trodde över huvud taget inte att ”Eraserland” skulle hända. Förra skivan ”Hard love” och turnén som följde blev inte alls som han tänkt sig. Han var missnöjd, uppgiven, deprimerad och trodde att han hade förlorat allt. Showalter hade i princip gett upp när gitarristen Carl Broemel ringde. Om Timothy skrev nya låtar skulle medlemmarna i My Morning Jacket hjälpa honom.

”Eraserland” är det bästa albumet som just My Morning Jacket inte har släppt sedan 2011. Ett sorts terapisamtal av soulamericana. Showalter förvandlade sina dåliga tankar och upplevelser till wide screen-rock som svämmar över av värme och liv.


4 ”WHEN WE ALL FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO?” (BILLIE EILISH)
Precis när det behövdes som mest lyckades en 17-åring från Los Angeles göra hitmusik som strömmas miljarder gånger väldigt rolig och weird igen. Duh!


5 ”NORMAN FUCKING ROCKWELL!” (LANA DEL REY)
Låtarna är ett spökhus på en strand i Kalifornien. Du kan checka in när du vill, men du kan aldrig lämna det.


6 ”MAGDALENE” (FKA TWIGS)
FKA Twigs litterära artpop inspireras av Bibelns Maria Magdalena på samma sätt som Kate Bush en gång använde Emily Brontës ”Svindlade höjder”.


7 ”i,i” (BON IVER)
Kosmisk americana som svävar fritt i rymden.


8 ”KIWANUKA” (MICHAEL KIWANUKA)
Det låter och är paradoxalt. Men det här är klassisk årgångssoul från 2019.


9 ”TITANIC RISING” (WEYES BLOOD)
Det låter som att Karen Carpenter sitter uppe på taket och sjunger mjuka popsymfonier under en stjärnklar natthimmel.


10 ”THANKS FOR THE DANCE” (LEONARD COHEN)
En sensationell epilog. Precis som Johnny Cash kommer Cohen bli lika hågkommen för det sista han gjorde som för de tidiga klassikerna.


Foto: Aaron Lavinsky / AP TT NYHETSBYRÅN
Justin Vernon i Bon Iver skapar en ljudvärld som är omöjlig att lämna.

Håkan Steen:

Bon Iver var gåtfull och sårbar i en tid som jagar självklara svar.


1 BON IVER: ”i,i”
Det har blivit allt svårare att rangordna stora musikaliska upplevelser. Olika skivor är bra på olika sätt, fyller olika funktioner och trycker på olika känslomässiga knappar.

Således har jag egentligen inga särskilt övertygande argument för varför just Bon Ivers fjärde album är bättre, viktigare eller mer 2019 än något annat på den här listan. Jag vet inte heller om det är en starkare skiva än någon av Justin Vernons tre tidigare.

Allt jag vet är att jag den här hösten väldigt lätt har dragits in i den värld som är ”i,i” och blivit kvar där längre och oftare än i något annat album från i år.
Vernon bygger vidare på sin vision, som långt nere i botten alltjämt är grundad i en singer-songwritertradition men som för varje album blir allt friare och på något sätt mer självklar i sin frihet. Hur mycket musiken än går att beskriva som ett slags vemodigt stämda ljudcollage finns det alltid en kärnfullhet i Vernons idéer som gör dem till pop, oavsett om han drar låtarna mot gospel, r’n’b eller 80-talets pianopop.

Än mer gripande och genuint mänsklig blir Vernon när hans tunna röst parar uppgivenheten över klimatet, skenande ekonomisk ojämlikhet och Donald Trump med djup självrannsakan av sin egna fel och brister.

”i,i” är ett album om att försöka vara människa i en tid som känns mer komplicerad än på väldigt länge. Det är musik som till skillnad från de just nu snabbast växande krafterna i samhället aldrig erbjuder några förenklade svar utan i stället vågar vara både gåtfull och sårbar.

Att Bon Iver vid senaste Sverige-besöket spelade på en så stor scen som Globen visar att Justin Vernon erbjuder något vi verkligen behöver.


2 ”GHOSTEEN” (NICK CAVE & THE BAD SEEDS)
För någon som inte har varit med om det går det givetvis inte att föreställa sig den nattsvarta sorgen, den bottenlösa tomheten, alla de förmodade skuldkänslorna och tvivlet på hela tillvaron i att förlora ett barn.

Nick Cave hamnade i precis den mardrömmen när hans 15-årige son Arthur föll ned från en klippa för fyra år sedan. Han har använt sitt artisteri som terapi sedan dess, och som en bieffekt levererat sina kanske bästa album och konserter i karriären.

”Ghosteen” är den stora uppgörelsen, en minimalistisk svit i elva delar som ska upplevas som just en sådan. I avslutande 14-minuterseposet ”Hollywood”, där Cave blottar hur han väntar på friden som både han och vi vet aldrig kommer så länger han lever, är det starkt på gränsen till det outhärdliga.


3 ”BORT BORT BORT” (JOEL ALME)
När Joel Alme växlade över till svenska på förra albumet ”Flyktligan” gick han från begåvad popcrooner till att bli en av landets mest relevanta och älskvärda röster. ”Bort bort bort” bygger, som titeln antyder, vidare på liknande teman och 39-åringen hittar ännu mer rätt.

Skildringarna av självtvivel, missbruk och en allt annat än enkel uppväxt i Göteborg drabbar mer än något annat svenskt jag hört i år. Särskilt som Alme lägger dem över förtjusande enkla och självklara melodier någonstans halvvägs mellan Jackie Wilson och Jonathan Richman.

En jublande kväll på Slaktkyrkan i Stockholm, bara några veckor efter att den här skivan hade släppts, kunde hela publiken redan alla texterna. Det säger förmodligen en del.


4 ”PURPLE MOUNTAINS” (PURPLE MOUNTAINS)
Älskade David Bermans första Silver Jews-plattor men med Purple Mountains överträffade han sig själv. Nu blir det bedrövligt nog inte mer.


5 ”ODE TO JOY” (WILCO)
Långt ifrån det mest direkta Wilco-albumet men ge det lite tid och hitta Jeff Tweedys mest kärnfulla låtar på tio år.


6 ”REMIND ME TOMORROW” (SHARON VAN ETTEN)
Mästerligt sobra serenader från Brooklyn.


7 ”ZEBRAPOJKEN” (ERIK LUNDIN)
Ska inte låtsas att jag är nere med hiphop men jag älskar Erik Lundins kreativa, roliga, eleganta och passionerade sätt att behandla svenska språket.


8 ”WE GET BY” (MAVIS STAPLES)
Lagom till hennes 80-årsdag lockade producenten Ben Harper fram ett av soullegendarens finaste album.


9 ”BETTER OBLIVION COMMUNITY CENTER” (BETTER OBLIVION COMMUNITY CENTER)
Phoebe Bridgers, Conor Oberst och ett sällsynt lyckat möte mellan två generationer indierock.


10 ”ALL FUTURE” (DEPORTEES)
Alltjämt Sveriges mest älskvärda popband.


Foto: Pressbild
Angel Olsen gjorde i år sin skickligaste och mest känslosamma skiva hittills.

Natasha Azarmi:

Angel Olsen sjöng hjärtat ur kroppen på sitt mest känslosamma album hittills.

Foto: BJÖRN LINDAHL

1 ALL MIRRORS (ANGEL OLSEN)
Hur beskriver man ett album som är överväldigande från början till slut? Redan när Angel Olsen inleder med storslagna ”Lark” sjunger hon hjärtat ur kroppen. Det är filmiskt, dramatiskt men framför allt oförutsägbart.

Genom åren har Olsen hittat hem i det ångestfyllda oavsett om hon ägnat sig åt intima folkballader eller energisk indierock. Nu har dramaturgin i hennes känslosamma värld blivit allt större. ”All mirrors” är på många sätt ett krävande album där varje liten vändning kräver total närvaro och uppmärksamhet. Som lyssnare går det aldrig att veta vart man är på väg. Isande tystnad bryts av explosiva stråkar som skakar om ljudbilden och påminner om en musikalisk panikattack.

Men trots att resan börjar i sorg och förtvivlan är Olsens fjärde album det mest hoppfulla hon har gjort. Hon utforskar sina mörkaste sidor när hon i titelspåret står framför spegeln och är missnöjd med vad hon ser: ”Standing, facing, all mirrors are erasing/Losing beauty, at least at times it knew me”, sjunger hon. Sången har växlat från hennes nonchalanta ton till påtaglig sorg och uppgivenhet. Men mot slutet av albumet, i ”Tonight”, börjar hon i stället se ljuset:

”I like the air that I breathe/I like the thoughts that I think/I like the life that I lead/Without you.”

Det är hennes mest känslosamma och skickligaste verk hittills. Ändå, eller kanske just därför, känns det som att det bästa ännu väntar för Angel Olsen.


2 GHOSTEEN (NICK CAVE & THE BAD SEEDS)
Vissa sorger är så outhärdliga att många ser till att aldrig prata om dem. Men Nick Cave gör det om och om igen. ”Ghosteen” är det första albumet som helt handlar om sonen Arthurs bortgång, en fruktansvärd händelse som artisten tacklat både på scen, skiva och via hemsidan The Red Hand Files. Alltid med en smärtsam ärlighet, oavsett plattform. Här går han igenom sorgens olika faser med hjälp av vackra metaforer och råa konkreta bilder. Det är en ständig dragkamp mellan att tappa all tro och finna lite hopp.
Men det slutar i stället i en nedbruten urladdning där han berättar om sonens fortsatta närvaro: ”There’s nothing wrong with loving something you can’t hold in your hand”.

Det borde inte vara möjligt att komma någon så nära bara genom ett par hörlurar.


3 (IMMUNITY) CLAIRO
För två år sedan satte sig Clairo framför webbkameran hemma i sovrummet i Massachusetts för att spela in en musikvideo. Videon blev viral och plötsligt stod hon med ett skivkontrakt i handen. Tillsammans med producenten och tidigare Vampire Weekend-medlemmen Rostam Batmanglij fångar hon tonårens mest avgörande stunder och sjunger med så mycket närhet att det känns som att få ett samtal från en nära vän. Det handlar om att bli kär i sin bästis men hålla tyst om känslorna. Om paniken i att träffa sitt ex på en hemmafest. Om att vara euforiskt lycklig och om att inte vilja leva alls. Jag kan i skrivande stund inte komma på något annat album som skildrar ungdomen lika bra.


4 SCHLAGENHEIM (BLACK MIDI)
En exceptionell debut som aldrig tappar fart eller kvalitet. Genom albumets nio låtar spelar Londonbandet som att livet hänger på hur hårt de tar i.


5 WHEN WE ALL FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO? (BILLIE EILISH)
Från sovrummet har Billie Eilish och brodern Finneas tagit minimalistisk pop till en ny banbrytande nivå.


6 CRUSHING (JULIA JACKLIN)
När Jacklin sjunger om att hitta tillbaka till sig själv mitt i uppbrottet av ett giftigt förhållande är hennes texter rakt igenom enastående.


7 EVERYTHING THAT MAKES YOU HAPPY (BLAENAVON)
En rå och innerlig skildring av psykisk ohälsa.


8 SUCKER PUNCH (SIGRID)
Crème de la crème av skandinavisk pop.


9 LOST GIRLS (BAT FOR LASHES)
I en parallell värld gör Jean-Luc Godard och Steven Spielberg film ihop och frågar Bat For Lashes om hon kan skriva ledmotivet. Resultatet blir ”Lost girls”.


10 FATHER OF THE BRIDE (VAMPIRE WEEKEND)
Genomarbetat ner till minsta detalj.


Foto: Sound Pollution
Svälten i Sverige mot slutet av 1800-talet inspirerade årets bästa metalalbum.

Sofia Bergström:

Frostbitna ulvar, svält och misskörd inspirerade årets bästa metalskiva.

Nej, det handlar inte om 2019 utan om Sverige mot slutet av 1800-talet.

1 NATTARVET (WORMWOOD)
Redan när första singeln ”The isolationist” lös upp tillvaron i våras anade jag att något stort var på gång. Den drygt tolv minuter långa låten visade upp en skör men ståtlig sida av hårdrocken som genast berörde.

Resten av låtmaterialet på ”Nattarvet” visade sig sen vara minst lika stämningsfullt. På sitt andra album riktar svenska Wormwood strålkastarljuset mot den stora misskörden och svälten i Sverige under 1800-talets slut. Bland annat genom att sobert skildra både människoöden och karga landskap.

Norrtälje-kvintetten fångar och förmedlar känslor av förtvivlan och vemod genom en uppsjö av sorgsna melodier, och deras melodiska dödsmetall får dessutom sofistikerat sällskap av fiol och en rad andra influenser från folkmusiken. ”Nattarvet” är också en skiva som suddar ut gränserna mellan låttexter och poesi.

Många formuleringar skulle lika gärna kunna höra hemma på en diktantologi från förr. Textraderna ”Våren kom som en frostbiten ulv/Över skogens toppar stod månen full/Där i hagel å stormande vindar/Kämpar sig upp en ensam lilja”, smyckar exempelvis inledande ”Av lie och börda”.

Kombinationen av genomträngande melankoli och gripande låttexter gör helt enkelt ”Nattarvet” till en skiva som saknar motstycke i årets skivskörd. Och jag verkar vara långt ifrån den enda som har fallit hårt för det sjuspåriga albumet.

”Nattarvet” skördade stora framgångarna på svenska topplistor i somras, bland annat som stolt etta på vinyllistan. En bedrift få extrem metal-band förunnade.


2 SICK SAD LOVE (ŞTIU NU ŞTIU)
I mitten av 90-talet började termen ”postrock” flitigt användas för rockband som var svåra att placera i genrefack. Främst stämplades experimentella band som laborerade med såväl rock och metal som jazz och elektronisk musik, samt fokuserade mer på nyanser och stämningar snarare än tyngd och riff. Beskrivningen stämmer ganska väl överens med Ştiu Nu Ştiu och skivan ”Sick sad love”, en undangömd pärla från den svenska underground-scenen.

Bandet besitter, utöver stor teknisk skicklighet, en unik förmåga att förmedla känslor av svärta och svårmod. Bland annat med hjälp av Jessica Mengarelli vid mikrofonen, och som tillsammans med gästsångerskorna Mirella Hautala och Frida Herchenröther tillför stor dynamik och dramatik till ljudbilden.

”Sick sad love”, som i stort sett har gått på repeat i mina hörlurar sedan den släpptes i oktober, känns ända in i benmärgen.


3 EORÞE/EARTH (SKRAECKOEDLAN)
Kliv in i svenska Skraeckoedlans stämningsfulla sagovärld. På gruppens tredje skiva har musiken vackert konstruerats kring en skräddarsydd story av science fiction-författaren Nils Håkansson. Berättelsen tar sin början på ett bårhus, där obduktionen av ett lik med en mystisk tatuering blir starten på ett omvälvande äventyr.

Alltsammans har resulterat i en svindlande sofistikerad skiva som rent genremässigt verkar i gränslandet mellan stoner rock och psykedelisk progrock. Lite som om Mastodon tolkat en H.P. Lovecraft-novell höga på hallucinogena svampar. ”Earth” är därför ett sällsynt ambitiöst album som tydligt illustrerar att Skraeckoedlan är ett Sveriges mest originella och lovande rockband. Jag vill bara sitta under en korkek och lukta på blommorna med Skraeckoedlans säregna rock som soundtrack.


4 SATAN SPITS ON THE CHILDREN OF LIGHT (DEVIL MASTER)
Punkig black metal med en touch av Tribulation. Amerikanska Devil Masters oheliga allians av influenser får hjärtat att klappa snabbare. Ett extra plus i kanten för skivtiteln.


5 DISILLUSIONED FIRE (NOVARUPTA)
Svärtad svensk sludge med omnejd, sprungen ur upphovsmannen Alex Stjernfeldts turer med depression och psykisk ohälsa. En skiva som håller en i handen när livet känns tufft.


6 REMAINS (HORNDAL)
På ”Remains” berättas historien om hembyn Horndal och bruksortens förfall under 70-talet genom ett fantastiskt filter av svängig sludge och hårresande hardcore.


7 IN CAUDA VENENUM (OPETH)
Storslaget när Mikael Åkerfeldt sjunger på svenska.


8 THE SPELL (CELLAR DARLING)
Schweiziska progmetal-trion Cellar Darling förtjänar de ståtligaste av superlativ för sitt andra album ”The spell” som osar av mytologi från gamla folksagor.


9 UNTITLED (RAMMSTEIN)
Tio års inspelningsvila gjorde susen för Rammstein, som på sitt sjunde album in i karriären låter mer mänskliga än mekaniska.


10 VEILS OF WINTER (BLACKWATER HOLYLIGHT)
En ståtlig slöja av mörker, melankoli och mystik omfamnar den amerikanska kvintettens förföriska fusion av spröd doom och psykedelisk 60-talsrock. Magiskt är bara förnamnet.


Foto: AP SCANPIX SWEDEN
Ezra Koenig och Vampire Weekend släppte enligt Per Magnusson ett mästerverk 2019.

Per Magnusson:

Det är inte ofta, men i bland kommer ett album som är allt.

1 FATHER OF THE BRIDE (VAMPIRE WEEKEND)
Sex år hade gått sedan den monumentala ”Modern vampires of the city”. Jag hade väntat troget. Hängivet följt Ezra Koenigs och konstnärskompisen Jake Longstreths fantastiska internetradioshow ”Time crisis”, där allt från multinationella kaffekedjor och munkar till Grateful Deads djupaste deep cuts dissekeras. Dubbelalbumet ”Father of the bride”, döpt efter Steve Martin-komedin med samma namn, är ett ambitiöst, mångfacetterat men samtidigt sammanhållet album byggt på lika delar analog amerikansk rock, Soundcloud-rap, jazz, topplistemusik och modern indiepop.

Ezra Koenig slipar sina texter till ett disciplinerat historieberättande och hans Vampire Weekend befäster sin position som ett av världens sista relevanta popband. Men, det bör betonas, de arton spåren är mer ett verk signerat Koenig och producenten Ariel Rechtshaid än resultatet av ett band harvande i replokalen. För min del förgyllde ”Father of the bride” vårens barnvagnspromenader och påverkade allt från valet av gymnastikskor, frisyr och sitcoms till mina strömningstjänsters årssammanfattningar (de slutade i en enda stor dad rock-fest).

”FOTB” bär skulden till att jag under pappaledigheten återvände till sjuttiotalets smakfulla palett – ja, jag lyssnade enbart på Loggins & Messina, Fleetwood Mac och The Eagles. När popmusik sätter hela ens tillvaro på kant på det viset vet man att det handlar om årets bästa.


2 IMMUNITY (CLAIRO)
Claire Cottrill dök upp som en fluga på Youtube med fantastiska låten ”Pretty girl”. Sedan dess har jag lyssnat på varje lo-fi-poppärla som lämnat hennes sovrum. Men det var först 2019 som 21-åringen från Massachusetts blommade ut på allvar med albumet ”Immunity”. Trots att Clairo här produceras av Vampire Weekend-avhopparen Rostam Batmanglij – överraskande subtilt, dessutom – verkar hennes musik aldrig riktigt lämna sovrummet. Där krafsar hon ner sina tankar om demoner, bisexualitet och relationer i en blå anteckningsbok. Att lyssna på Clairos på samma gång softrockiga och r’n’b-doftande debut är som att bli hembjuden till din mest melankoliska vän på kaffe och kakor och känna att ni kanske, tillsammans, kan klara vintern.


3 WHEN I GET HOME (SOLANGE)
I vår lismande varumärkesfixerade tid är Solange en så välkommen artist. Där andra står med skyltar och viftar smyger Solange som en leopard. Om man synar musikens vackra färgteckning noggrant belönas man sakta. Lösa hemstadsskildringen ”When I get home”, som kompletteras med en performancefilm, är en stillsam och subtil triumf och ett kärvt motgift mot samtidens övertydlighet. Där storasyster Beyoncé tvingas bära oket som världens största artist kan lillasyster sitta lugnt under sin konstnärliga korkek och lukta på soulen. Det lika välkoreograferade som personliga framträdandet på sommarens Way Out West befäste bara att Solange är en av samtidens bästa och viktigaste artister.


4 EMILY ALONE (FLORIST)
Florist är egentligen ett band, men just detta album är gjort av medlemmen Emily Sprague allena – därav titeln. Årets finaste existentiella folk.


5 IOWA DREAM (ARTHUR RUSSELL)
Nitton tidigare outgivna demos från den avantgardistiska artisten och cellisten. En gömd skattkista av sensibel låtskrivarkonst från 70-talets mitt.


6 ATLANTA MILLIONAIRES CLUB (FAYE WEBSTER)
21-åringen från Atlanta är det just nu mest lysande exemplet på varför en tidigare vilsen indievärld samlats kring en uppdaterat version av country.


7 THANK U, NEXT (ARIANA GRANDE)
Inte lika stark som föregångaren ”Sweetener”, men Ariana Grande verkar alltjämt befinna sig på sin kreativitets svindlande topp.


8 ALL MY RELATIONS (COCHEMEA)
Cochemea Gastelum, före detta saxofonist i The Dap-Kings, söker sina apache- och yaquirötter genom spirituell jazz.


9 ASSUME FORM (JAMES BLAKE)
I marinblå trenchcoat svävar 10-talets Joni Mitchell, när han är som bäst, ett par decimeter över de flesta andra artister.


10 FOLK – DIKT OCH TONER OM PERSONER (BRITTA PERSSON)
Bagarmossens Britta Persson har gjort något så sällsynt som smakfull och icke putslustig barnmusik – även för vuxna homo sapiens.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM