Lykke Lis popperfektion har svårt att nå fram

avNatasha Azarmi

1 av 2 | Foto: Magnus Andersson/TT
Lykke Li på Lollapalooza.

LOLLAPALOOZA Det är kanske en av festivalens snyggaste spelningar.

Men Lykke Li har svårt att fånga en publik som bryr sig mer om att få släppa loss och mindre om popperfektion.


Lykke Li
Plats: Tower Stage, Lollapalooza, Stockholm. Publik: Den största för dagen. Längd: 55 minuter. Bäst: ”I follow rivers”. Sämst: Spelningen lyfter alldeles för sent.


Vissa festivalkonserter är svåra att glömma.

Än i dag minns jag Lykke Lis spelning på Peace and Love 2011 i detalj.

Klädd i svart spred hon sin melankoliska röst över festivalområdet och svepte samtidigt in sig i de lika nattsvarta tygerna som hängde från scentaket. Som en karaktär hämtad ur både film noir och familjen Addams var hon förtrollande och fascinerande på samma gång.

Jag minns också att min garderob blev betydligt mörkare efter den dagen.

Åtta år senare finns den nu Los Angeles-baserade artistens sorgsna vemod fortfarande kvar. Men i samband med senaste albumet ”So sad so sexy” har mystiken till stor del försvunnit.

I kväll är det en helt annan artist som går upp på scen i en bländande röd outfit.

Lykke Li rör sig med stora mjuka rörelser och alltid med en överväldigande attityd. Självsäkerheten är enorm när hon slår tamburinen mot kroppen, hårdare och hårdare för varje slag.

Men ingenting händer av en slump. Varenda steg, ton och detalj har finslipats.

Det är en ursnygg show. Man skulle till och med kunna kalla det för artistisk perfektion. I en mörkare lokal och på en intimare scen hade det kunnat bli fulkomligt magiskt.

Men i kväll har artisten svårt att gripa tag.

Hon tar alldeles för få risker inför en publik som vill få ut det mesta av sin sista festivaldag. Besökarna har ofta svårt att svälja hennes polerade kombination av pop, r'n'b och trap. Många väljer att i stället lägga sig ner i gräset och slumra sig igenom spelningen.

Men då och då lyfter det.

Basen slår hårt mot kroppen under ”Two nights”. En sårbar Lykke Li blundar vid mikrofonen när hon sjunger om sin kärlekssorg.

Den snygga refrängen i ”Sex money feelings die” skapar allsång och publiken jublar öronbedövande när huvudpersonen och körsångerskan Rosemary Longdon-Hughes dansar förföriskt och nära.

Men det är under storhiten ”I follow rivers” som stämningen till slut blir explosiv. Det glesa folkhavet blir plötsligt tätare. Publiken skriksjunger och de som tidigare sov i gräset kan nu inte stå still.

Då är Lykke Li återigen förtrollande.

Det är ju bara synd att spelningen tar slut just då.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM