”Konflikterna har varit nödvändiga”

Bo Kaspers Orkester om att vara nykära både privat och i bandet och varför de nu vågar göra soul på svenska

avHåkan Steen

Publicerad:

Den svenska vardagsbluesens främsta uttolkare de senaste tre decennierna har med sitt nya album inte bara gjort sin första renodlade soulskiva.
”23.55” är också en produkt av ett ovanligt harmoniskt och nyförälskat Bo Kaspers Orkester.
– Samtidigt finns tvivlet alltid med. Det ligger mellan varenda rad egentligen, säger sångaren Bo Sundström.

1 av 2 | Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Bo Kaspers Orkester är tillbaka med nya souliga albumet ”23.55”. Från vänster: Fredrik Dahl, Bo Sundström, Michael Malmgren och Mats Schubert.

I samband med att Bo Kaspers Orkester fick sin specialtimme i ”Allsång på Skansen” förra sommaren sa Bo Sundström så här i Aftonbladet om låtarna han skulle börja skriva:

– Nu är jag kollrig och nyhånglad och så ska man in och skriva lite såna här skandinaviska, vemodiga texter. Så vi får se vad det blir. Men jag kommer nog att kunna gräva i någon jädra gammal oförrätt någonstans.

När jag träffar honom och basisten Michael Malmgren på ett skivbolagskontor i centrala Stockholm måste jag förstås fråga hur det gick att som tämligen nykär textförfattare leverera ännu en dos typiskt vardagligt blåtonad Bo Kaspers-lyrik.

– Rätt dåligt, faktiskt (skratt). Jag upptäcker nu att det är en ganska lycklig platta. ”Vill du dansa” handlar om ett första möte som faktiskt nästan ordagrant beskriver vårt första möte. ”Finaste” är en jättekärleksförklaring och ”När du rör mig” är ju närmast erotisk.

Mer harmoniskt än på länge

Bo lever i en ny relation sedan snart två år tillbaka och även Michael visar sig vara nykär. På det hela taget tycks bandet vars fyra medlemmar har haft sin beskärda del av både personliga och interna kriser genom åren vara på en mer harmonisk plats än på länge.

– Vi har ju gjort några varv av att skilja sig och bli kär igen och det känns som att man uppskattar det mer nu, för att man vet så väl hur man inte vill att det ska gå, säger Michael.

– Man vet vad man inte ska göra (skratt). Men i varje låt finns det ändå med något tvivel i det. Och det har ju följt med oss hela tiden. ”Jaja, det är bra nu men hur blir det sen?” Och ”hon är så söt, det här kommer aldrig att fungera”. Man är medveten om det bagage man bär med sig, säger Bo.
Är det svårare att skriva låtar när man mår bra?

– Tydligen inte. Men det tror jag har att göra med att man är oerhört tacksam över att man får en chans till. Det är jävligt stort att få vara med om det ändå. Jag tror att för 20 år sen var man så uppe i sig själv också, så det finns lite större ödmjukhet inför det nu. Och man är förhoppningsvis inte lika knäpp i skallen.
Du har en text som handlar om hur lätt det är att sabba saker också, ”Nu blev det dumt igen”.

– Det där ligger mellan varenda rad egentligen, säger Bo.
”Oj, det här är ju fantastiskt bra. Hur ska jag undvika att fucka upp det?”

– Eller: antagligen kommer jag att fucka upp det, skrattar Michael.

– Det är ett ganska alkoholindränkt yrkesliv man har, och många gånger har det varit därför som man har gjort dumma saker. Yrket i sig är ju otroligt självcentrerat, du får bokstavligen allt ljus på dig. Sedan ska du tillbaka hem och vara en normal människa men är kvar i något slags egobubbla, säger Bo.

”Få saker är lika helande”

Har ni kunnat använda bandet som något slags terapi när ni har gått igenom svåra saker? Har det varit en styrka att ha bandet att gå till då?

– Det är en trygghet, självklart. Sedan tycker jag att det är terapi med musik över huvud taget. Det är få saker som är så helande som att spela musik. Det skulle vara sex då, möjligtvis, eller någon form av andlig meditation. Men jag är helt seriös. Är man borta från musiken för länge så känns det, säger Michael.

– Redan med förra plattan, ”Redo att gå sönder”, kände vi att vi hade ett slags nykärlek i vårt bandäktenskap. Att vi lite grand har lagt gamla oförrätter åt sidan och kan se vad det är vi faktiskt har ihop, säger Bo.

Snart 30 år tillsammans

Om två år fyller Bo Kaspers Orkester 30, vilket inte bara gör dem till ett av landets mest framgångsrika utan även äldsta band.

– Vi har hittat ett sätt att förhålla oss till varandra som jag tror att andra bandkonstellationer som har hållit på samtidigt säkert skulle avundas, säger Bo. Vi har suttit i samma bil med varandra väldigt länge och även om vi ibland flyger i väg med olika egna projekt kan vi få oerhört mycket gjort ihop. Så jag tror att konflikterna har varit nödvändiga. För musiken som vi gör tillsammans är dödsviktig, på riktigt.

– Det är ju våra liv. Vi har också jävligt kul när vi spelar ihop och det var någonting vi kände redan från början, att det faktiskt klickade. En stor del av det är kvar. Och så blir det bra också, och vi får dessutom lite belöning för det när vi är ute och lirar, säger Michael.

– Ja, men vi är ju inte rika (skratt). Vi hade kanske kunnat tjäna mer pengar, och kanske kunnat vara hippare om vi hade gjort det och det. Men vi har lärt oss att det blir bäst när vi tillsammans kan enas om vad vi tycker är kul, säger Bo.

Med sitt tolfte album förverkligar Bo Kaspers Orkester en gammal dröm. ”23.55” är deras första riktigt genomförda soulskiva. Soulen har alltid funnits i bandet, som en stor gemensam influens och i flera låtar under åren. Men modet att försöka göra soul fullt ut har inte riktigt funnits förrän nu. Bo är också noga med att påpeka att det inte är ”riktig” soul utan ”soul på svenska”.

Det är jävligt svårt att sjunga soul bra, och ännu svårare att göra det på svenska.

– Man får ju komma ihåg att jag inte har någon Al Green- eller Marvin Gaye-röst. Det är jävligt svårt att sjunga soul bra, och ännu svårare att göra det på svenska. Det finns ju en anledning till varför det inte har sprutat ut soulplattor på svenska. (Eric) Gadd gav ju upp och började köra på engelska.

”Lite coolare”

–Vi har försökt göra flera grejer mer souligt tidigare men inte tyckt att det har blivit trovärdigt. Nu känns det faktiskt som att det är det. Men med sagt känner vi fortfarande att vi håller oss i någonting som vi kan göra. Al Green har en väldigt bra soulstajl som man kan relatera till. Det är lite coolare så där, säger Michael.

– Ja, och även Curtis (Mayfield) som vi har snott av tidigare. Kanske är det ett lite mer svenskt ”mode” i den sortens soul. Det är svårt att vara en vulkan på svenska, säger Bo.
Inför den här skivan pratade ni hockeytermer, att ni är i tredje perioden. Känns det verkligen redan så? Ni är ju bara i 50-årsåldern och med ert uttryck och stora publik kan ni förmodligen med lätthet spela tills ni trillar av pinn.

– Ja, musiken är ju inte riktigt daterad på det sättet, utan musikstilen funkade då och den funkar nu också. Men 90-talet, fram till kanske 2001-2002 där, kändes som första perioden. Sedan blev det som en nystart efter det som varade en bit in på 2010-talet. Och så känns det som att ”Redo att gå sönder” var början på tredje. Men vi har massor kvar att göra, det är en lång sista period som ligger framför oss, säger Bo.

– Sedan blir det säkert förlängning också, säger Michael.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Fem bilder ur karriären

Foto: SVT
Husband i 60-talspastischhumorserien ”Ni bad om det” 1994

Husband i 60-talspastischhumorserien ”Ni bad om det” 1994
Bo: ”Vi tyckte redan då att det var lite fjantigt och undrade vad vi hade gett oss in på. Men vi lirade ihop oss jävligt bra. Michael: ”Vi lirade skitbra, vi hittade till stora delar på musiken där och då, och det lät verkligen 60-tal om hela grejen. Så även om vi förmedlade något slags klichébild tycker jag ändå att det blev schysst.”

Foto: ÅKE ERICSON
Ernst-Hugo Järegård reciterar ”Vi kommer aldrig att dö” på en Bo Kaspers-spelning på Cirkus i Stockholm 1996

Ernst-Hugo Järegård reciterar ”Vi kommer aldrig att dö” på en Bo Kaspers-spelning på Cirkus i Stockholm 1996
Bo: ”Ernst-Hugo var dödsmärkt redan då. Vi fick lära känna honom och snackade med honom rätt mycket om hans rädsla för döden och sådana saker. Tyvärr var det ju bara ett år senare som han gick bort.” Michael: ”Han hade inte berättat för någon förutom sin fru att han var döende. Det coola var att han rullade in i sin rullstol och satt kvar på scenen under hela låten. Sedan när den var slut reste han sig upp och sköt rullstolen framför sig när han gick ut.”

Foto: SONY
Pressbild för albumet ”Hund” 2006

Pressbild för albumet ”Hund” 2006
Bo: ”Fredrik har konstig frisyr och jag har en Anthrax-t-shirt på mig. Någon stylist hade med sig en t-shirt och men jag tänkte inte för en sekund att det var en Anthrax-t-shirt (skratt). Michael: ”Tanken var väl att vi skulle signalera att vi blivit lite rockigare. Och jävlar vad rockiga vi var, det ser man ju (skratt).”

Foto: ROGER SCHEDERIN
Aftonbladets antirasism-kampanj ”Vi gillar olika” 2010

Aftonbladets antirasism-kampanj ”Vi gillar olika” 2010
Bo: ”Vi tar gärna ställning som band, men vi har ju inte så många politiska låtar. Det är väl egentligen bara ’I samma bil’ som är uttalat politisk, och ’Människor som ingen vill se’. Så jag försöker ibland. Men ska man göra det måste man göra det förbannat bra. Det är så lätt att det bara faller platt. Så då kan man nästan hellre säga något mellan låtarna i stället.”

Foto: CARL THORBORG
Krogshowen ”Allt ljus på oss” 2017

Krogshowen ”Allt ljus på oss” 2017
Bo: ”En bra grej med showen var att vi fick ta ett steg tillbaka och samla ihop det vi har vi åstadkommit. Det var inte så dumt. Men sedan får man gå vidare. Det hade varit oerhört oförskämt mot oss själva att försöka göra samma grej en gång till.”

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM