De gör under för både kropp och själ

Av: Mattias Kling

Publicerad:
Uppdaterad:

till Hardcore Superstar

Beg for it (hårdrock)

Jocke Berg och bandet gör förfestplatta.
Foto: Eivind Vogel-Rödin
Jocke Berg och bandet gör förfestplatta.

I en utopisk ekonomi är tillväxten konstant stegrande. På senare år tycks Hardcore Superstar ha lyckats med denna gyllene formel, då bandet konsekvent vägrar stagnation och tillbakagång – varken publikt eller kvalitativt.

Ensemblens sjunde skiva (eller tredje om man använder deras egen definition och ser 2005 års självbetitlade cd som det egentliga startskottet) är ännu ett strå vassare än sin utmärkta föregångare ”Dreamin’ in a casket”. Den är bara en smula röjigare, lite festligare och ännu lite bättre.

Nytillskottet Vic Zino (ex-Crazy Lixx) sprutar en redan högst potent thrashsleaze full av ungdomlig energi och inte ens en lätt stillastående Guns N’ Roses/U2-macka likt ”Hope for a normal life” lyckas slå hål på formkurvan. I stället riktas full uppmärksamhet åt att förena Mötley Crüe och Megadeth med en egen twist och stor respekt för hårdrockshistorien. Titelspåret hänvisar högst förtjusande till Gary Moores ”Wild frontier”-era, ”Into debauchery” har ett Anthrax-minnande groove medan ”Shades of grey” är som en väl rökt Bonfire-räka. Den eftersökta känslan att ”Beg for it” ska vara en förfestplatta hålls levande från den första kapsylknäckningen i spagettiwestern-introt ”This worm’s for Ennio” till det att sista Jäger-shoten sveps i höjd med ”Innocent boy”.

Någon risk för baksmälla finns emellertid inte. Snarare gör Hardcore Superstar även i överdoser under för kropp och själ.

Jag bönar och ber? efter mer.

Bästa spår: ”Innocent boy”.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN