Laleh doftar Håkan

Av: Jenny Seth

Publicerad:
Uppdaterad:

Laleh bjuder på tvära kast

Me and Simon (pop)

När det gäller Laleh vet man aldrig riktigt vad man får. Sen hon först dök upp i rollen som Yasmin i ”Jalla! Jalla!” för snart nio år sen har fröken Pourkarim gjort vad som faller henne in.

Att en person som ena stunden gör jobbiga Cornelis Vreeswijk-imitationer och poesiteater också kan släppa välproducerade pophittar som ”November” och ”Live tomorrow” eller skapa mäktig filmmusik till ”Arn – Tempelriddaren” med en symfoniorkester, är snudd på häpnadsväckande.

De tvära kasten finns kvar på nya och tredje albumet, om än inte lika berg-och-dal-bane-hisnande.

Laleh blandar som vanligt obehindrat svenska och engelska texter. Och om mitt otränade språköra inte sviker hörs även hennes första modersmål persiska på ”Farda” och en fransk refräng på Police-klingande ”Nation”.

För första gången är det faktiskt låtarna på svenska som är de vackraste. Och inte förrän nu inser jag likheten med andra svenska artister som drar åt det excentriska hållet. Konstigt att det skulle ta sån tid att sjunka in. Hennes säregna, hippieflummiga och ibland på gränsen till utomjordiska stil är ju uppenbart besläktad med såväl Dungen som Thomas DiLeva. Liksom naturromantiken i texterna.

Laleh har också lite av det oförstörda, naiva draget hos Håkan Hellström och äntligen kan man också dra spikraka paralleller mellan de två göteborgarnas musik. Åtminstone på låtar som vemodiga ”Lär mig om” och framförallt nerviga ”Bjurö klubb” där melodi, frasering och till och med titel luktar Håkan lång väg. Kristallklar pop med ett saltstänk av modern visa.

Bästa spår: ”Bjurö klubb”

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN