Tuffa toner på tivolit

avJoacim Forsén

Patti Smith på Liseberg

1 av 3
Patti Smith låter barnfamiljer och semesterfirare på Liseberg höra vad hon tycker.

GÖTEBORG. Det är som om de har rullat in en trojansk häst i nöjes­parken.

Och när den väl står där bland berg- och dalbanor, spökhus och lyckohjul har Patti Smith fri lejd.

De starkaste politiska rockrösterna jobbar väl just så.

Hon är påtagligt glad. Lycklig och entusiastisk över att spela bland åkat­traktioner som hon spår kommer att orsaka smärre hjärtattacker. Hedrad och ödmjuk inför att stå på samma scen som Jimi Hendrix en gång gjorde, drygt 40 år tidigare.

Och kanske är det just så här Patti Smith ska möta sin publik. Mitt i ett lyckopulserande nöjesfält.

För det som först känns avigt, att till exempel höra sångerskan gjuta in gripande rader om Gaza i ”My blakean year” med virvlande karuseller i bakgrunden, växer snabbt till en triumf.

Kamp för de svagaste

Träffsäkert höjer hon de politiska nävar som har präglat hela karriären.

Hon bokstavligt talat spottar frustration över tivoliscenen. Men ändå, framför barnfamiljer, semesterfirare och flera generationer av uppenbart vidsynta Smithfans blir utspelen aldrig någonsin påflugna eller forcerade.

Det är en bedrift i sig. Kanske är det också ett uns lättare nu, när samtiden åtminstone har gjort en ansats till att närma sig Patti Smiths kamp. För individen, frihet, de svaga, feminismen.

Erfaret komp

I går kväll är det också omöjligt att blunda för vad bandet betyder för amerikanskan. Med samma lätta komp som lyfte senaste albumet ”Banga” visar bland andra Smiths ständige gitarrist Lenny Kaye vad erfarenhet längre än hela Kungsportsavenyn betyder för en konsert.

Det låter avslappnat och varmt och bitvis så sammansvetsat att veckans rekordåskväder inte skulle förmå att böja en enda ton.

Låt vara att den vassaste punk­aggressionen är avmattad ibland, det är svårt att sakna den.

Patti Smith är hårdare än de flesta ändå.

Patti Smith And Her Band

Konsert på Stora scenen, Liseberg, Göteborg Bäst: ”My blakean year”, ”Pissing in a river” och ”Land”. Sämst: Jimi Hendrix-hyllningen ”Fire” tänder aldrig till riktigt.

ARTIKELN HANDLAR OM