Lysande och sorgsen eufori

MUSIK

KONSERT Robyns ”hemliga” återkomst som liveartist är nästan anspråkslös.

Hon kunde säkert ha valt en större arena.

Men musiken är större och starkare nu än för, säg, åtta år sedan.


Robyn
Plats: Artipelag, Värmdö. Publik: 1300 (fullt hus). Längd: 1 timme och 47 minuter. Bäst: ”Indestructible”, ”Dancing on my own” (första versionen) och ”Call your girlfriend”. Sämst: Finns några snömosiga new age-minuter som hade kunnat klippas bort. Fråga: ”Dancing on my own” i all ära, men två gånger?


Det händer i ”Dancing on my own”.

När refrängen kommer slår Robyn av musiken och riktar mikrofonen mot publiken.

Vissa fans har rest över halva världen för att se henne och det märks.

Allsången håller på att skicka lokalens tak till ett annat postnummerområde utanför Värmdö.

Alla tar i som att orden är de viktigaste i deras liv.

Robyn verkar helt groggy. Ska hon slänga sig i publikens armar eller ställa sig vid mikrofonen, slå på låten igen eller bara vara lite chockad ett litet tag till?

Konserten hade egentligen varit rätt fantastisk om hon inte gjorde något annat efter det.

Det är en påminnelse om vem som antagligen var bäst av alla mellan 2005 och 2010.

Att lika många hipsters samlas i en konsthall utanför tullarna i Stockholm för att titta på en basist som ser ut som en turkos tennisspelare och en scen som verkar gjord av bomull tillhör inte vanligheterna.

Men Robyn har inte gjort en egen solokonsert med nytt material sedan början av 10-talet.

Biljetterna till den ”hemliga” spelningen fick publiken genom att bland annat interagera med varandra i ett mobilspel.

Robyn tillhör den sällsynta kategorin av artister som blir mer efterlängtade ju längre de håller sig undan.

Det är framför allt ett kvitto på musiken som hon släppte på sitt självbetitlade album ”Robyn” från 2005 och skivtrilogin ”Body talk 1-3” 2010.

Det säger nog också en del om genomslaget som exempelvis låten ”Dancing on my own” fick i tv-serien ”Girls”.

Hennes första riktiga soloskiva på åtta år, ”Honey”, släpptes i fredags och har fått ännu större uppmärksamhet utomlands än i Sverige.

I USA och England är hon fortfarande drottningen av skandinavisk pop, originalet som alla andra måste följa eller överträffa.

Det är imponerande hur sömlöst flera av de nya låtarna passar bredvid klassiker som ”Be mine”, ”Call your girlfriend” och ”With every heartbeat”.

1 av 8 | Foto: Pontus Orre
Robyn hade en hemlig konsert i Nacka, i Stockholm under lördagskvällen. 

”Honey”, ”Missing U” och ”Because it’s in the music” låter inte som några nyheter i setet. De verkar vara plockade från en ”best of”-samling som alla har hört.

Låtarna vävs ihop till ett djupt, vackert och mjukt housetäcke. House som inte har ett dugg med den arenarockiga versionen med t-shirt och keps som du hör lika ofta på gym och studentflak, bör väl tilläggas.

Robyn placerar dock ut små eller stora vulkaner med prickfri precision.

I vissa av dem är hennes signum, den sorgsna euforin, direkt överväldigande.

Det hade exempelvis nästan varit värt att hugga av ena armen för att få se ”Dancing on my own”.

Att Robyn kan ta långa pauser utan att glömmas bort beror i all enkelhet på att ingen annan svensk artist har hunnit ikapp henne.

Det lär dröja ett tag till.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Robyn

Musik