Hellström jagar bort allt tråkigt

avMarkus Larsson

MUSIK

Musiken kränger och skramlar och dricker sig full

1 av 3 | Foto: Roger Lundsten
Som en lång fest "Det låter som att han haft en lång och oavbruten fest i studion med producenten Jocke Åhlund och de musiker som råkade ramla förbi och ville hamra sönder lite klaviatur", skriver Aftonbladets Markus Larsson om Håkan Hellströms nya album "För sent för Edelweiss".

För sent för Edelweiss (pop)

Jag är äldre nu.

Popmusik är inte längre min enda religion. Kickarna blir färre och svagare med åren. Alla vet det. Det är lika oundvikligt som rynkor och amorteringar.

För varje dag växer rädslan för att man aldrig mer ska känna samma glädje och eufori i kroppen igen. Att man har förlorat förmågan att bli fullständigt jävla knäckt av en enkel jävla poplåt. Att man aldrig mer ska få brinna upp framför en stereo eller en konsertscen.

Men det finns en artist som rycker undan mattan för den oron.

Det finns ett botemedel som Sveriges samlade läkarkår fortfarande rekommenderar till alla som slutat tro. Han heter Håkan Hellström. Vårt starkaste vaccin mot leda och resignation.

När Hellström nyligen släppte singeln ”För en lång lång tid” var jag tvungen att ringa upp min vän Pierre.

– Jag har lyssnat på Håkans nya singel 37 gånger i sträck nu, sa jag.

– Du ligger efter. Jag har pluggat den 82 gånger sen klockan sju i morse, svarade Pierre.

Pierre fyller snart 37. Jag ligger på gränsen till 32. Ville bara säga det.

Håkan Hellströms debutskiva var en tonårsrusig bikt där varenda ton var på liv och död.

Hans andra album var en adhd-explosion med

sambarytmer.

De kolsvarta novellerna på tredje skivan, mästerverket ”Ett kolikbarns bekännelser”, var en bitter och sorglig baksmälla.

Och fjärde, samlingen ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått”, var pusselbitarna som blev över efter Hellströms första fem år som soloartist.

De tre första skivorna hade allihop en tydlig identitet. Det är betydligt svårare att få grepp om ”För sent för Edelweiss”.

Men en av låttitlarna som inte kom med på albumet – ”Exile on Wollmar Yxkullsgatan” – ger kanske en ledtråd.

Det här är Hellströms ”Exile on Main Street”. Precis som Rolling Stones 1972 verkar Håkans ambition vara att sammanfatta all musik han nånsin älskat på ett enda album.

Det låter som att han haft en lång och oavbruten fest i studion med producenten Jocke Åhlund och de musiker som råkade ramla förbi och ville hamra sönder lite klaviatur.

Musiken kränger och skramlar och dricker sig full.

Vi får soulballader, blues, boogie, visor som drömmer om att segla på Taubes farvatten, storslagna folkrockberättelser som knycker pianot från Springsteens ”Backstreets”, folk som kör runt på LSD och pratar om vädret, en sorts fortsättning på Nationalteaterns ”Bängen trålar”, Göteborgsregn, kranar, runaways, charlataner, en hel del be-bop-e-lula och de där melodierna.

Det är kanske inte det bästa Håkan Hellström gjort.

Men han är en helt egen genre som spelar i en helt egen division, högt ovanför alla andra.

Så trots vissa brister är ”For sent för Edelweiss” en skiva som jag aldrig kommer sluta lyssna på.

Bästa spår: ”Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din”.

ARTIKELN HANDLAR OM