Ni kommer inte att kunna sluta lyssna på Håkan Hellström

avHåkan Steen

MUSIK

Så många får hans nya skiva ”Det kommer aldrig va över för mig”

1 av 4
Håkan Hellström är aktuell med nya skivan ”Det kommer aldrig va över för mig” som hyllas av Nöjesbladets recensent Håkan Steen.

POP När det, som för mig, har varit ens jobb i tjugo år att lyssna på och skriva om musik ska det till en del för att man ska falla så handlöst för en skiva att man varken kan eller vill sluta spela den.

Det var sånt som hände i tonåren, när varje nytt album kändes som en enkel biljett till en ny värld.

Nu är det ganska många tusen album senare men varje gång det släpps musik med Håkan Hellström blir jag pojken från förr igen.

Jag vet inte vad det handlar om, är inte säker på att jag vill veta för mycket om det, men Håkan kommer åt något.

Det har varit så ända sedan debuten med singeln ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” för snart 13 år sedan, han är överlägsen inom svensk pop sedan dess.

Med ”Det kommer aldrig va över för mig” händer det igen. Man går sönder lite grand och känner sig helad och stärkt av det.

På sitt sjunde album kliver Håkan Hellström än en gång vidare på sina egna väl upptrampade stigar. Han må sänka rösten till nåt slags socialrealistisk proggöteborgska, han må sjunga en ödesmättad synthballad och leverera ett stycke sjaskig Lou Reed-soul – grepp som vi inte riktigt har hört från honom förut – men allt låter bara som helt naturliga steg på vägen.

Sättet på vilket Håkan har vuxit upp med sin musik, hur han har byggt vidare på sin ”dansa med tårar i ögonen”-vision där parkbänken lurar runt hörnet men den ständiga nukänslan alltid vinner och gör tillvaron större och vackrare, är lika unikt som imponerande. Han har låtit livets skiften och tiden färga låtarna och på så vis öppnat nya dörrar vidare.

Nya albumet rymmer visserligen radiosymfonikerarrangemang av självaste Anders Berglund men är i huvudsak en ganska avskalad Håkan-skiva, med mycket grovkornig gatukänsla och mörk romantik. Möjligen något mindre självbiografisk men minst lika egen i sin vision.

Det är popmusik som känns som betydande konst, som vrider om både känslor och perspektiv och som det går att hitta nya nyanser och insikter i varje gång låtarna snurrar.

Får jag gissa kommer inte heller ni att kunna sluta lyssna.

Så bra är skivan – låt för låt

Peace n luv

Kort intro i svensk folkton.

Det kommer aldrig va över för mig

Singeln har bara vuxit sedan den släpptes och sätter verkligen tonen för albumet. Livsälskande grubbelpop när den är som bäst.

Du kan gå din egen väg

Ett kärleksfullt, tämligen okamouflerat lån från Fleetwood Macs ”Go your own way”. Samtidigt rakt igenom Håkan, som är genialisk när han stammar sig igenom de enkla svåra orden om kärlek.

När lyktorna tänds

Dramatisk outlawpop med fantastisk refräng, där Håkan sjunger enormt. Kommer att låta fantastisk från scenerna i sommar.

Pistol

Spartansk synthsoul som mycket väl kan ha lyssnat på yngre kollegor som Maggio eller Linnros. Drabbande farvälstämningar.

Valborg

Vårregnig göteborgsromantik i stråkgarnerade viskläder. Och det välbekanta underdogperspektivet: ”Om du någonsin vill ha en idiot, lägg din hand i min”.

Tänd strålkastarna

Kort gitarrskramligt mellanspel som man hade velat höra bli en hel låt.

Livets teater

Nervig rapport från en svårälskad stad med ”mutor i varje gathörn”. Musiken doftar 80-talets svenska postpunk och Håkans nya sänkta röstläge är perfekt för stämningen.

Fri till slut

”Hälften av dom som kämpar går under och hälften av dom som älskar exploderar”. Episk Håkan-ballad som plockar upp trådar från förra albumet.

Street hustle

Ännu en oblyg blinkning, till Lou Reed och främst låten ”Street hassle” med stråkar, coola asfaltsstämningar och långa skuggor. 

Det tog så lång tid att bli ung

Ett brev till Eva om allt det där som blev och inte blev. Väldigt Håkan att låta en av karriärens vackraste ballader inledas av ett förgrymmat ”Jönssonligan”-citat. 

ARTIKELN HANDLAR OM