The Decemberists byter ut folkrock mot electropop

Foto: Pressbild
Det är ambitiöst men rörigt när The Decemberists bränner upp sitt gamla sound och provar nytt.
MUSIK

ALBUM Titeln ”I’ll be your girl” hade kunnat komma från valfritt indieband. På sitt vilsna åttonde album är det precis så The Decemberists låter.


The Decemberists
I’ll be your girl
Rough Trade/Playground


POP The Decemberists har länge präglats av texter om gamla myter och ett språk hämtat ur forna tider. Det har varit lätt att föreställa sig hur sångaren Colin Meloy suttit böjd över sin synonymordbok i timmar för att hitta de roligaste, vassaste och märkligaste orden.

Den tiden verkar vara förbi. Albumtiteln ”I’ll be your girl” hade kunnat komma från valfritt band som just nu spelar på den amerikanska indiefestivalen SXSW. Och ofta är det precis så The Decemberists låter.

Portland-kvintetten har sakta men säkert rört sig från folkmusiken de debuterade med. På hyllade fjärde skivan ”The crane wife” fick akustiska gitarrer sällskap av elektriska, och för varje ny fullängdare har närvaron av andra instrument blivit tydligare. ”What a terrible world, what a beautiful world” från 2014 gjorde dem till ett renodlat popband.

Den här gången är influenserna många och bandet står för första gången utan ett tydligt koncept.

I experimentella ”Severed” hörs nya elektroniska inslag à la Depeche Mode.
Bluesrocken i ”Sucker’s prayer” låter i sin tur som resultatet av många grubblande nätter med The Doors på repeat.

Bäst blir det i ”Cutting stone” där de två delarna kommer samman. Bandet kombinerar sina folkrockiga rötter med en fängslande synthslinga. För första gången på flera år blir jag påmind om deras melodiska träffsäkerhet.

Även Colin Meloys texter låter annorlunda. Det är ett lättsamt språk och sångaren sjunger ofta rakt från hjärtat: ”Could just something go right?/I’ve been waiting all my life”.

Det är uppfriskande, fint och rörande när han sjunger om sin längtan efter något större eller glädjen i att få ligga i sin älskades armar.

Andra gånger är det en ren besvikelse. ”Everything is awful” är… ja, awful. Det är svårt att tro att den platta texten kommer från den annars så fantasifulla Meloy.

”I’ll be your girl” har nästan inga dåliga låtar. Men som helhet är det här ett rörigt album där varje låt går sin egen väg och The Decemberists går vilse.
BÄSTA SPÅR: ”Cutting stone”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE RECENSIONER HÄR!

ARTIKELN HANDLAR OM