Lana Del Rey är våldsamt övertygande

avMarkus Larsson

Foto: Pamela Cochrane
Lana Del Rey är inte bara lycklig när det regnar.

ALBUM ”Norman fucking Rockwell” är en av årets finaste stunder.

Lana Del Rey fortsätter att förfina musik som landar i det komplicerade gränslandet mellan positiv romantik och vacker pessimism.


Lana Del Rey
Norman fucking Rockwell!
Polydor/Universal


POP Om nu apokalypsen kommer finns det nog ingen artist som jag hellre lyssnar på än Lana Del Rey.

Tanken på att hålla någon av den amerikanska ballader i handen medan svampmolnen reser sig mot himlen, eller den sista regnskogen brinner upp, är inte så dum.

Slutet kan i alla fall ha ett värre soundtrack.

”Norman fucking Rockwell!” är hennes sjätte album. Det fascinerande är hur svårt det är att beskriva hur musiken har förändrats över tid. Frågan är om det egentligen har någon betydelse. 34-åringen från New York har snarare hittat en stämning som hon hellre förfinar än förändrar. Belysningen är alltid mer eller mindre dämpad. Det går aldrig att ta miste på vem som sjunger de mulna låtarna.

Det intressanta är att hon samarbetar med samma producent och låtskrivare som Taylor Swift. Jack Antonoff har producerat och varit med och skrivit huvuddelen av låtarna på både ”Norman fucking Rockwell!” och Swifts ”Lover”. Resultatet hade inte kunnat landa längre ifrån varandra.

Där Swift återvänder till det hon är bäst på, omedelbar pop som når alla, verkar Del Rey inte vara särskilt intresserad av att slå några eventuella Ed Sheeran-rekord på Spotify. Singeln ”Venice bitch” är till exempel en nästan tio minuter lång tryckare som i mitten trippar ner sig i psykedelisk drönrock. Musiken har mer gemensamt med den gråsvarta skymningen på skivan ”Ultraviolence” än, exempelvis, hitspäckade ”Born to die”.

Albumet är döpt efter den amerikanska illustratören och konstnären Norman Rockwell. Han är kanske mest känd för omslagen till Saturday Evening Post. Rockwells stiliserade porträtt av amerikanskt vardagsliv var så populära i mitten av förra seklet att han blev ett begrepp och adjektiv. Han har också anklagats för att måla en förenklad och sentimental bild av USA. Man kan förstå varför han blir ännu en popreferens i Lana Del Reys långsamt växande värld. Även hon brukade avfärdas som billig kitsch när hon slog igenom.

”Norman fucking Rockwell!” är antagligen ingen skiva som vinner en ny publik. Det är snarare ett album som knyter de som redan älskar henne närmare sig.

Jag kan till exempel inte föreställa mig att någon annan artist skulle kunna klara av att göra en liknande cover på punkbandet Sublimes ”Doin’ time”. Det låter som en av årets snyggaste rökringar i motljus. De kan vara svåra att upptäcka först, men efter ett par lyssningar växer några av Lana Del Reys allra starkaste låtar fram.

En av dem är ”The greatest”, där Lana funderar på undergången. Hon sjunger om att tiden är ur led. Kanye West har blont hår, ”Life on Mars” är inte längre bara en låt och Los Angeles riskerar att brinna upp. Allt avslutas med en sedvanligt elegant axelryckning:

”The culture is lit and if this is it, I had a ball.”


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM