Franz Ferdinand byter gitarrerna mot disco

Foto: FOTO: CARA ROBBINS
Nya medlemmar och nytt sound för Franz Ferdinand.
MUSIK

ALBUM På sitt femte studioalbum testar Glasgow-bandet nytt efter att ha hållit hårt i samma sound i 14 år.


Franz Ferdinand
Always ascending
Domino/Playground


POP År efter år har Franz Ferdinand hållit fast vid sin ursprungliga vision — att göra deppig indiemusik att dansa till. När bandet slog igenom under 00-talets mitt var det deras låtar du helst skulle önska när du gick ut för att lindra ditt krossade hjärta.

Först nu, 14 år efter debuten, har de börjat ta sitt sound vidare.

För två år sedan valde gitarristen Nick McCarthy att lämna bandet. Kanske är det därför som gitarrerna nu får ta mindre plats i Glasgow-kvintettens musik.

De ger istället mer utrymme till synthar och elektroniska influenser. Det är mer LCD Soundsystem än, låt oss säga, The Libertines.

"Always ascending" känns ändå väldigt mycket som Franz Ferdinand. Här finns fortfarande Alex Kapranos lika delar nonchalanta och lekfulla sång och refränger att sjunga med i.

I roligt arroganta "Lazy boy" vrålar sångaren "Am I gonna get up, get up? Never!" flera gånger om.

Men han berör också viktiga ämnen. I "The academy award" sjunger Kapranos om hur sociala medier gjort kvinnor till kroppar istället för människor: "Show me the body/Gateway 404 not found".

Ironiskt nog träffar bandet fel när de går tillbaka till sina rockiga rötter, som i "Lois Lane" eller "Huck and Jim". De har blivit så bekväma i sin nya kostym att den gamla känns påtvingad.

Det blir istället som bäst när de förenar sina två världar, som i livliga ”Feel the love go” där den där deppiga indiemusiken som går att dansa till vävs samman med nya discoinfluenser.
BÄSTA SPÅR: "Feel the love go".


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

ARTIKELN HANDLAR OM