Dropkick Murphys är som musikaliskt uppåttjack

Foto: Jimmy Wixtröm
Spelglädjen smittar av sig – som sig bör när Dropkick Murphys är i farten.
MUSIK

KONSERT Dropkick Murphys kan konsten att förse en hel publik med adrenalinkickar.

Men Boston-gruppen lyckas inte lämna något bestående avtryck efter spelningen på Hovet.


Dropkick Murphys
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: 4 350. Längd: drygt 90 minuter. Bäst: ”Blood” och ”Johnny, I hardly knew ya”. Sämst: När ljudet och texterna stundtals dränks av för mycket körsång och instrument.


Bostons stoltheter Dropkick Murphys har burit arbetarklassens fana i över 20 år. Genom åren har samhällskritiska och individstärkande budskap klätts i en energisk ljudbild av munter punk, irländsk folkmusik och medryckande hejarklackskörer.

På Hovets scen smälter de olika komponenterna ihop till ett enda stort party, som hade passat alldeles utmärkt som underhållning i tredje klass på Titanic.
Startsträckan är något trög men runt halvvägs in får septetten upp farten rejält med uppskattade livelåtar som ”Rose tattoo”, ”Sunday hardcore matinee” och ”Prisoner’s song”.

Ironiskt nog är Dropkick Murphys, som oftast förknippas med gränslös energi á la sockerstinna och överstimulerade femåringar, som allra bäst när de drar ned på tempot och ger publiken välbehövliga andningspauser. Och vågar släppa fram känslorna.

Som i covern av musikallåten ”You’ll never walk alone”. Ken Caseys vemod i textraden ”When you walk through a storm hold your head up high/And don’t be afraid of the dark” träffar mig rakt i hjärtat.

Nästan lika känslomässigt överrumplad blir jag av stämningsfulla arbetarvisan ”Paying my way”, anti-krigssången ”Johnny, I hardly knew ya” och ”Blood”.

Bandets låttexter har med åren blivit skarpare, fyndigare och mer passionerade. Inte minst på senaste plattan ”11 short stories of pain and glory” från i fjol där bandet bland annat riktade strålkastarljuset mot överdosepidemin som hänsynslöst härjar i gruppens hemstad.

Tyvärr drunknar Dropkick Murphys viktiga budskap och känslor i den glättiga – och stundtals grötiga – liveförpackningen. Vilket inte är en enskild företeelse just i kväll, utan en tendens som tycks följa bandet oavsett anhalt.

Dropkick Murphys filantropiska aktiviteter, brinnande samhällsengagemang och ungdomliga energi är beundransvärt. Men tyvärr börjar deras konserter kännas alltmer som firmafester som skulle passa bättre på den lokala puben än på stora arenor som Hovet.

Det är lagom underhållande och upplyftande – men inte särskilt rafflande. Inte ens tillsammans med det coola turnéföljet bestående av Glen Matlock (ex-Sex Pistols) och Flogging Molly.

Slutresultatet lär bli ungefär detsamma i Partille Arena på torsdag.


LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Fem album att se fram emot 2018 00:24