Fever Ray är rakt igenom upplyftande

1 av 4 | Foto: Robin Lorentz-Allard
Karin Dreijer utmanar normer med sitt Fever Ray på Nobelberget i Stockholm.
MUSIK

KONSERT Fever Ray intar Stockholm med laserdisco, europop, brasilianskt sväng, asiatiska melodier, frustande sex och en uppfriskande dos normkritik.
Det är svårt att känna annat än djup beundran för Karin Dreijers artistiska vision.


Fever Ray
Plats: Nobelberget, Stockholm. Publik: 1 700 (utsålt). Längd: 77 minuter. Bäst: ”I’m not done” och ”To the moon and back”. Sämst: Att Fever Rays teman 2018 fortfarande anses vara så provocerande.


Det här är Fever Rays första turné på åtta år, och under tiden som gått har Karin Dreijer hunnit utmana etablerade idéer om vad en popkonsert kan vara med The Knifes både omdiskuterade och hyllade ”Shaking the habitual”-show, byggd på albumet med samma namn.

På det privata planet har Dreijer separerat. Fever Rays andra album ”Plunge”, som släpptes utan förvarning i höstas, handlade mycket om att utforska nya sidor av sin sexualitet, vilket artisten även pratade överraskande öppet om i intervjuer.

Dreijer definierar sig numera som icke-binär och har skapat sig själv en scenfigur som är ett slags svårdefinierbar skräcklolita med rakad skalle, svart runt ögonen och en vit t-shirt med texten ”I love Swedish girls”, där ordet ”Swedish” är överstruket.

Ihop med ett färgsprakande, fem kvinnor starkt band levererar Dreijer en intensivt neonblinkande föreställning av dans och minimalistiska rytmer som blir ett livsbejakande politiskt statement: var vem du vill, se ut hur du vill, älska vem du vill och ha sex hur du vill, ifrågasätt allt, rasera varje förlegad konvention du får syn på.

Att något på papperet så avigt som Fever Ray har nått så stora internationella framgångar handlar inte minst om att de ofta så udda mötena mellan allt ifrån asiatiska melodier, brasilianska rytmer och 80-talssynthar till eurodisco och Dreijers skevt personliga sång alltid mynnar ut i genuint bra låtar. Som inte minst på scen dessutom svänger tungt, djupt och lustfyllt.

Den mäktiga ”Red trails” öppnar med dragspel av en kvinna i latex och läder innan en grönglittrande dansare sensuellt breder ut sina vingar.

”Triangle walks” är hypnotisk elektronisk boogie, ”I’m not done” tung karibisk energi och festen blir aldrig mer discoskimrande och oblygt sexuell än i ”To the moon and back”.

Det är rakt igenom upplyftande popmusik, paketerad med såväl politisk skärpa som avväpnande visuell lekfullhet.


Fever Ray spelar på Nobelberget även i kväll.

ARTIKELN HANDLAR OM