Kent ’älskar’ publiken – mjo, titta i manuset en gång till

MUSIK

Markus Larsson: Hur många kommer att minnas det här om en vecka?

1 av 5

NORRKÖPING. Kent går upp på scenen och spelar 14 låtar.

Mycket mer händer tyvärr inte.

Det är helt ok.

Till och med bra, ibland.

Versionerna av "La belle epoque", "999" och delar av "Allt har sin tid" brinner kanske mer än det mesta jag sett på de största scenerna under tre dagar.

Men för att vara enda svenska spelningen i sommar känns konserten varken exklusiv eller spännande.

Kent anstränger sig inte direkt för att skapa en unik upplevelse, något oväntat, en kväll som fansen kan babbla om i månader. Det känns snarare som om bandet träffats och plitat ner setlistan med vänsterhanden. Minsta möjliga ansträngning för högsta möjliga lön, typ.

Vad de tjänade per minut i kväll? Antagligen mer än dig.

Den här spelningen betyder antagligen ingenting. Kent har inget att bevisa och ingen ny skiva att sälja. De behöver varken rama in showen eller presentera låtarna på ett nytt sätt.

Jocke Berg har aldrig varit de flammande mellansnackens främste matador. Men när var han så här lakonisk sist?

"Här är en till låt där titeln består av tre siffror. 747."

Jahapp.

"Vi älskar er."

Visst. Titta i manuset en gång till och försök igen med lite mer inlevelse.

Och när han avslöjar att Kent ska spela in en ny skiva till hösten låter det som en suck. Peppen, detta förbannade modeord, verkar inte stor.

Det färgar givetvis av sig på resten av konserten.

Ska "747" och "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" verkligen vara två  pliktskyldiga och lågintensiva nummer i mängden? Ska "Utan dina andetag" bara lunka på? När bandet vill något, när de är i form och tuggar taggtråd och aldrig växlar ner, brukar samma låtar slå andan ur kroppen.

Att ha en godkänd dag på jobbet brukar vara ett skällsord för artister, trots att scenen just är deras jobb. Rutin är en del av hantverket.

Men här hade Kent chansen att verkligen gå in och leverera festivalknock efter festivalknock. Hur många andra har lika stora och folkära hits som nästan alla som står och tittar kan utantill? Men i stället väljer de att framföra – "Den andra sidan".

Om det finns en tanke med setlistan märks den inte.

Kent har en lägstanivå som gör att de kommer undan med att vara fantasilösa. Det fungerar ändå.

Men hur många kommer att minnas det här om en vecka? Eller i morgon?

Läs alla recensioner från Bråvalla 2015 här

ARTIKELN HANDLAR OM