Kent dog med stil – så bra var deras avsked

MUSIK

Kent bryter inte mönstret i finalen.
I så fall skulle de vara ett annat band.
Länge är det ofta en spelning i mängden.
Men vid ”Utan dina andetag” blir den sista konserten episk.

Nu får det vara nog.
När processioner av spöksminkande trummisar marscherar genom Södermalm i Stockholm till Kents ära är slutet nära.
Tack och lov.
Men den manifestationen säger allt om hur barnsligt och viktigt det är att älska rock. Och en hel del om hängivenheten som Kent väcker hos sina fans. 
Nej, Kent gör inget extra. De håller sig till samma formel, med samma estetiskt genomtänkta och välregisserade grundidé som alltid.
Det finns inget som sätter den sista föreställningen på en piedestal högt över allt annat som de har gjort i år.

Ett ögonblick förändrar allt

Framför allt känns den första halvan av konserten ofta som en spelning bland andra.
Men det kommer en vändning, ett ögonblick som förändrar showens atmosfär och ger den en större själ.
Något som verkligen signalerar att det är en speciell kväll. Något som inte kommer igen.
Låten heter ”Utan dina andetag”.
Egentligen börjar det spraka redan i ”Musik non stop”, som under den sista turnén har förvandlats till en mullrande spökdisco som badar i rött.
Efter det växer konserten, låt för låt. Trycket ökar tills det slår lock för öronen. Blandningen av anspänning och förväntningar, eufori och vemod är svår att beskriva.
Det är som om publiken och bandet äntligen förstår att klockan tickar. Det är sista chansen att få skrika sig hes till sina favoriter, det är sista gången som medlemmarna i Kent uppträder tillsammans, magin som de har byggt upp i 26 år går inte att återskapa igen längre fram längs vägen, inte på samma sätt.

Ungefär som David Bowie

Vissa spår har alltid stuckit ut. I vissa låtar släpper Jocke Berg garden och öppnar famnen. Han sminkar dem inte med sarkasmer och cynism utan verkar ha skrivit texterna med blossande kinder och darrande blyertspenna. Ungefär som när idolen David Bowie kastar alla masker och ”bara” är en stor soulsångare i ”Wild is the wind” eller ”Absolute beginners” eller ”Slip away”.
”Utan dina andetag” är en sådan låt.
Jocke Berg kan först inte prata. Han vill säga något men det går inte. Han står och blinkar och sväljer länge, länge. Han tittar åt höger:
Sami
Jublet tar inte slut.
Markus
Jublet tar inte slut.
Martin
Och efter ett långt tag:
”Vill bara säga det till er - I love you”.
Sedan går proppen ur och försvinner.

Hugger kniven i hjärtat

Många bröllopspar har genom åren tittat varandra djupt i ögonen till ”Utan dina andetag”. Men på Tele 2 Arena handlar texten i första hand om relationen mellan Kent och deras fans. Kent utrustar bröllopshymnen med en mörkare maskinpark. Melodin växer fram ur det elektroniska dånet, Sami Sirviö spelar som om han vill förstöra The Edges gitarr i U2, publiken sjunger dubbelt så högt som Jocke Berg. Men det är kören med Carolina Wallin Pérez, Malin Brudell och Daniela Sörensen som till slut hugger kniven i hjärtat.
De mässar samma textrad framför de flammande bildskärmarna:
”Vad vore jag utan dina andetag?”
”Vad vore jag utan dina andetag?”
”Vad vore jag utan dina andetag?”
Kent stannar kvar där ett tag. Drar ut på ögonblicket. Låter rysningarna skölja över arenan och sväva upp mot taket långt däruppe.
Den centrala budskapet i ”Sverige” – ”välkommen, välkommen hit, vem du än är, var du än är”– har med tanke på den politiska debattens populistiska vinter aldrig tidigare känts lika falsk och vacker som när den framförs inför ett stjärnhav av lysande Kent-appar.
Och den här gången är ”747” verkligen ett avsked.  Jocke Bergs röst brister nästan i början, han grimaserar på scenen när publiken börjar numrets ”Never let me down again”-ritual och vajar med uppsträckta armar.
Kent hamrar sig fram genom ”Förlåtelsen” med reservationslös glöd. ”Dom andra” är rullande åska. Sedan finns det bara en låt kvar, minnet av ett dumt korståg mot en lika korkad stad. Jag såg den första gången på klubben Vega i Köpenhamn, jag ser den sista gången här.
Huden knottrar sig när ljuset släcks ner. Jag kan inte hjälpa det. Låten har inte behövt någon presentation sedan 2005. Den har varit den logiska slutdestinationen i elva år. Ända sedan Kent släppte trailern med den trummande vålnaden, filmen som annonserade deras sista skiva och turné, har lett fram hit.

Allt kokas ner i en låt

26 år. Tolv studioalbum. Otaliga konserter överallt. Allt kokas ner till ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”.
Sami Sirviö misshandlar gitarren. Kören kopplar loss säkerhetsbältet, det går inte att höra vad Jocke Berg sjunger när han rasar fram genom vissa verser.
Och sedan börjar den om. Startar från noll och byggs upp igen, med ännu större känslor och ännu högre volym och konfettiexplosioner. Det kan vara en illusion som skapas i stunden, men kanske sjunger Jocke Berg extraverserna skrivna för 2016 med extra mycket emfas:
”Vissa löften måste glömmas
Vissa minnen måste dö
Gamla drömmar måste krossas
För att nya ska kunna ta över”
”Den sista sången” blir i sammanhanget en epilog. Kent slutade redan innan snökonfettin sakta singlar ner över publiken.
Och de dog med stil.
Dröm, baby, dröm.

ARTIKELN HANDLAR OM