Kontrasterna blir popmusik som berör

MUSIK

Rilo Kiley har gjort sitt hittills mest våghalsiga album

Under the blacklight (pop)

Jag kan inte låta bli att ännu en gång citera Nisse Hellberg: en bra låt ska vara som ett avhugget finger i en söt efterrätt.

Rilo Kileys fjärde album kan vid en första lyssning låta väl snällt och tillrättalagt på ett sätt som kanske gör det lockande att börja muttra om ”typiskt utslätad storbolagsdebut”.

I själva verket är skivan något av det mest våghalsiga de gjort.

Den grund av folk och country som Los Angeles-bandet började bygga sin indierock på finns kvar men ”Under the blacklight” lyckas även dra iväg åt en mängd andra håll utan att förlora skärpan.

Albumet må i sina stunder glittra och studsa som ett slickt Fleetwood Mac på ett sockerbestrött discogolv från den mest sorglösa sidan av 70-talet. Men den som stannar upp och lyssnar hör att Jenny Lewis sjunger om smärtsamma separationer och sexuella övergrepp.

Och det är i den där kontrasten det händer det något. Det är där det här blir popmusik som både berör och dröjer sig kvar.

Bästa spår: ”The angels hung around”.

Håkan Steen

ARTIKELN HANDLAR OM