Springsteen är briljant

avPer Bjurman

Publicerad:
Uppdaterad:

... men han bjuder på samma show som sist

1 av 4 | Foto: Foto: Paul sakuma/AP
”Same procedure as last year?” Bruce Springsteen och Little Steven bjuder inte på så mycket nytt – men i flera av klassikerna bränner det till.

SAN JOSé. Det är nästan skandalöst ospännande.

Han gör i princip exakt samma show som förra gången – plus några nya nummer.

Och samtidigt: Det är ingenting man direkt tänker på när fantastiska versioner av ”Out in the street”, ”Tenth avenue freeze-out” och den där satans ”Born to run” slår undan fötterna på en...

Jo, intrycket stämmer:

Recensenten är ambivalent – big time.

Många ”å ena sidan” och ”å andra sidan” far genom hjärnsubstansen när jag en timme efter sista numret sitter här i den ljumma, nordkaliforniska natten och försöker formulera en åsikt.

Å ena sidan är det verkligen frapperande hur lite som förändrats sedan ”Magic”-turnén avlutades för ett drygt halvår sedan.

Den gode Bossen har inte ens vinnlagt sig om att skaffa en ny scen – den visuella upplevelsen är helt identisk med fjolårets. Eller en annan avslutningslåt – det är återigen med frejdiga ”American land” vi skickas ut i kvällen. Eller ett anslag som på något sätt skiljer sig från förra gången.

Det vi ser i Silicon Valleys hjärta är helt enkelt bara en fortsättning på det som förmodades vara färdigt i augusti.

Och jag har lite svårt att fatta poängen med det.

Att han har bråttom ut till sin publik igen må vara lovvärt, men han borde rimligen ha det för att det finns ett behov av att göra eller säga något mer, något nytt, något annat.

Inte vingkraft nog

Nya låtar? Jo, låtlistan inkluderar förstås några nummer från färska albumet ”Working on a dream”, men de har inte vingkraft nog att omvandla eller lyfta föreställningen. Problemet är inte, som brukligt i början av turnéerna, att bandet inte greppat materialet ännu. Tvärtom, E Street briljerar i de partierna. Men låtarna är, med enstaka undantag, för klena.

Då känns ett rostigt, tungt, bluesartat parti i mitten, sannolikt tänkt som en kommentar till de bistra tiderna, mer i linje med önskemålen om förnyelse. Det är dock förförande ojämnt och omfattar både en förstummande suggestiv ”The ghost of Tom Joad” och en riktigt stabbig ”Seeds”.

Missar några solon

Å andra sidan ... ja, det finns alltså ”andra sidor” också.

Bandet är som sagt utmärkt och det är Bruce själv också. Där har vi måhända en positiv effekt av den snabba utryckningen. Ingen rost har hunnit fästa, mer än möjligen i Big Mans saxofon (han missar några solon) och i närapå ett dussin nummer gör de smulor av alla teoretiska invändningar.

Feel good-festen ”Out in the street” har till exempel aldrig låtit mer livsbejakande, ”Tenth avenue freeze-out” svänger bedövande hårt, ”The wrestler” är lika betagande som ”... Tom Joad” och ”Johnny 99” kränger som en drucken parad i New Orleans.

Sen kan man ju tycka att det är tjatigt att ännu en gång stå där och hytta med en fånig näve till ”Badlands”, ”The promised land”, ”Thunder road” och ”Born to run”.

Men är de dåliga?

Det är de i sanning inte.

Så, sammanfattningsvis:

Ni har en traditionell Springsteen-show att vänta. Inte spännande, inte direkt intressant. Men bra. Förstås.

Bruce Springsteen & The E Street Band ➕➕➕

HP Pavilion, San José.

Publik: 18 000.

Längd: Två och fyrtio.

Bäst: ”Out in the street”, ”Tom Joad” och ”Tenth Avenue freeze-out”.

Sämst: ”Seeds” och ”My lucky day”.

Fråga: Hade de inte kunnat komma på en ny avslutning åtminstone, bara för sakens skull?

Publicerad: