Skivrecensioner

Rod Stewart är trivsamt spretig

avHåkan Steen

Foto: Universal
Så här kan en 73-åring också se ut.

ALBUM Rod Stewarts trettionde album fungerar bättre än det rimligen borde.


Rod Stewart
Blood red roses
Decca/Universal


POP Få kommer undan med lika mycket som Rod Stewart.

Well, kanske var de där fem skivorna med gamla evergreens ett snäpp kommers för mycket.

Men i övrigt har han – som här, på sitt trettionde album – den sällsynta förmågan att lyckas blanda halvfräsch discorock, Motown-pastischer, hurtigt irländskt stomp, en bluesstandard och spröda croonerballader och få ihop det till något ganska sympatiskt.

Till väldigt stor del tack vare hans gamängiga, oförställda charm och den där alltid inbjudande rasprösten.

Det går rent av nästan att gilla att han gör en del märkliga val och ibland blir cheesy i överkant. För det är ju någonstans det som ”är Rod”, numera.

På de två senaste albumen ”Time” och ”Another country” har Stewart trevligt nog återvänt till sitt underskattade låtskrivande.

Så också på ”Blood red roses”, där han både romantiserar ungdomligt Soho-rumlande med bortgångna vänner i fina rockballaden ”Freedom” och sjunger pappa-förmanande om droger på singeln ”Didn’t I”. Titellåten är ett oväntat inlägg i debatten om valjakt.

Spretigheten förhindrar obönhörligen ett högre betyg än tre, men å andra sidan vill man nästan inte att Rod Stewart ska göra skivor som är bättre än så.
BÄSTA SPÅR: Paddy McAloon-balladen ”Who designed the snowflake”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM