Ett vansinnigt störtlopp

Foto: Saknar spärrar Jack White verkar knappt medveten om att det finns en publik under sin infernaliska inledning med Meg.
MUSIK

The White Stripes

De första 20 minuterna...

Vad kan jag säga?

Jack White spårar ur. Han springer fram och tillbaka mellan två mikrofoner och ett piano, skriker halsen ur led och mördar sina gitarrer.

White verkar inte ens medveten om att han står på en scen och underhåller en publik. Han lyfter aldrig blicken från sina instrument.

Han och "systern" Meg är upptagna med att snabbspola sig fram genom låtar och riff i störtloppstempo.

Efter att "Hotel yorba" skenat färdigt måste jag hämta andan. Öronen blöder och jag letar förgäves efter mina bortsvedda ögonbryn. Ingen har tyvärr sett dem. De är borta.

Det är den bästa inledningen av alla konserter jag sett år 2005.

Duon kan givetvis inte behålla den vansinniga intensiteten spelningen igenom. De kör fast i olika experiment med bongotrummor och xylofoner och ger den Led Zeppelin-inspirerade elefanten "Ball and biscuit" alldeles för stor plats under extranumren.

Borrar utan bedövning

Där har ni några små invändningar, ett par detaljer som gör att det femte plustecknet aldrig riktigt lyckas smita förbi spärrvakterna. Han gör dock ett duktigt försök till när finalen "Seven nation army" och "De ballit of de boll weevil" hamrar ner publiken i skorna.

Rundgången borrar hål i tänderna. Utan bedövning.

The White Stripes

Markus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM