Mejla

Håkan Steen

En friflygande särling

Håkan Steen om Ola Magnell

Publicerad:
Foto: BOSSE JOHANSSON
Ola Magnell släppte sitt debutalbum 1974.

En av den svenska pophistoriens i särklass mest originella röster har lämnat oss.
Ola Magnell var en musikaliskt friflygande särling, som tog intellektuell skärpa långt upp på försäljningslistorna och blandade sylvass satir, lekfullt svammel och djupblå personlig blues på ett sätt som kändes helt självklart.

Många har genom åren kallats ”Sveriges Bob Dylan” men om någon verkligen förtjänar epitetet är det nog Ola Magnell.

Dels för att just Dylan var en viktig influens som sångaren och låtskrivaren från Kalmar aldrig stack under stol med. Redan på debutalbumet ”Påtalåtar” från 1974 gjorde den då 28-årige sångaren ”Mannen i mej”, en försvenskning av Dylans ”The man in me”.

Men framför allt för att Magnell aldrig lät sig placeras i ett fack, aldrig ville tillhöra en klubb och alltid såg på världen och livet ur en egen vinkel lite grand från sidan, oftast med en lite klarare blick än de flesta.

Foto: KRISTER HANSSON
Ola Magnell blev 74 år gammal.

Precis som Pugh Rogefeldt, en annan begåvning som skivbranschlegendaren Anders Burman plockade upp och lanserade på sitt lika legendariska bolag Metronome, var Ola Magnell en särling. Bådas artisteri föddes egentligen ur samma anda som odlade den svenska musikrörelsen. Men ingen av dem blev riktigt accepterad av proggens ideologer, för att de inte var tillräckligt tydligt politiska och dessutom hade fräckheten att göra skivor för ett kommersiellt skivbolag.

Pugh skrev kärnfull rock’n’roll med en sällan skådad verbal lekfullhet. Magnell hade allt det där i sig också – lyssna bara på ordvrängandet och de udda fraseringarna i paradnummer som ”Påtalåten”, ”Kliff” eller ”Nya perspektiv” – men väjde heller inte för att ge sig in i djupare analyser av såväl den mänskliga existensen som skeenden i samtiden. Samtidigt som han kunde blanda blues, country och den Cornelis-präglade svenska vistraditionen med mer udda inslag som ragtime och hambo och bara få det att låta helt naturligt magnellskt.

Foto: PER BJÖRN
Spelade in musik i samma studio som Rolling Stones.

Ola Magnell var även en av dem som gjorde svensk popmusik intellektuell, för att låna en formulering från Tomas Andersson Wij. En beläst själ och långt ifrån den muntraste rösten från den svenska 70-talsscenen, men flera av skivorna han gjorde då hör till dem från den eran som åldrats allra bäst.

Det breda genombrottet kom 1975 med andra albumet ”Nya perspektiv”, som innehöll radiofavoriten ”Kliff” men också ”Min nye magister”, en tämligen besk kritik av proggrörelsen. Albumet toppade listorna och gav Magnell en guldskiva.

Som belöning för framgångarna fick han chansen att spela in delar av uppföljaren, 1977 års ”Höstkänning”, på klassisk mark: Muscle Shoals, Alabama, i studion där bland andra Wilson Pickett, Rolling Stones och Bob Dylan gjort odödlig musik. Tillsammans med amerikanska proffsmusiker vågade Magnell tänja på ramarna ytterligare och det varma countrysvänget i låtar som ”Vällingklockan” gjorde albumet till hans kanske allra starkaste.

Men framgång kan vara både komplicerad och flyktig, inte minst för så egensinniga kreatörer som Ola Magnell. Med 80-talet kom nya ideal och nya sound.

Mats Ronander-producerade ”Gaia” från 1983 lyckades hitta relativt rätt bland syntarna och innehöll ännu en Magnell-milstolpe i den lika vackra som vemodiga naturskildringen ”Trasten”. Men efter det visade både medier och publik mindre intresse, Magnell kände sig utbränd, tog en paus och det blev glesare mellan plattorna.

Efter 1993 års ”Förlorat land” kom det bara två album till. Det som blev hans sista, ”Rolös”, släpptes 2010.

Trots den mer undanskymda platsen i offentligheten växte bara Magnells status och respekt bland kollegorna. Lars Winnerbäck, Stefan Sundström och nämnde Tomas Andersson Wij är bara tre som förmodligen inte hade låtit och sett på sitt artisteri som de gör om det inte vore för denne låtskrivare. 2005 var de också några av artisterna som tolkade hans låtar på albumet ”Påtalåtar – en hyllning till Ola Magnell”.

Foto: Urban Andersson/Aftonbladet/TT / TT NYHETSBYRÅN
Magnell drabbades av två hjärtinfarkter sista tiden.

Tyvärr var den kärleken svår att omsätta i pengar. De sista årens sällsynta intervjuer kom att handla mycket om ekonomiska problem och sviktande hälsa. Efter två hjärtinfarkter hade Magnell egentligen inte ha haft något emot att dra ned på takten och ta det lugnt i hemmet på Österlen men låg pension tvingade honom att fortsätta åka runt på småspelningar.

– Jag måste fortsätta jobba tills jag stupar, sa han i sin sista intervju för Aftonbladet 2016.

– Om det blir tid och energi över vill jag gärna hinna skriva lite hågkomster. Göra mitt eget bokslut. Sen vill jag dö, lade han till.

Några memoarer blev det aldrig. Men väl en av svensk pophistorias mest egensinniga och välformulerade låtskatter. Känn bara på de här titlarna: ”Min häst har blivit sjuk”, ”Populisthambo”, ”Pubertino”, ”Straggel & strul”, ”Tungeltoken” och ”Tillbaka till Tellus”.

Det är faktiskt försvinnande få som har gjort lika mycket för det svenska popspråket som Ola Magnell. Och musiken var sannerligen inte så dum den heller.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


avHåkan Steen

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM