Kleerup tillbaka med klockrena samarbeten

Av: Natasha Azarmi

Publicerad:
Uppdaterad:
Kleerups uppföljare har varit värd väntan.
Foto: Ruvan Wijesooriya
Kleerups uppföljare har varit värd väntan.

ALBUM Kleerups andra album saknar debutens storslagna hits.

Men melodierna är så självklara att det känns som att de alltid existerat.


Kleerup
2
Bully The Bully/U OK?


POP 2008 var Andreas Kleerups år. På det starka debutalbumet fick hans melankoliska syntslingor sällskap av några av landets bästa röster, bland annat Robyn, Titiyo och Lykke Li.

Låtar som ”With every heartbeat”, ”Longing for lullabies” och ”Until we bleed” formade musikåret både utomlands och här hemma i Sverige.

Men på grund av kontraktsbråk har uppföljaren fått vänta. Under tiden har Kleerup i stället spelat i rockbandet Me And My Army, gjort musik till föreställningen ”Aniara”, släppt flera ep:s och medverkat i ”Så mycket bättre”.

Nu är ”2” slutligen här.

Och albumet skiljer sig på flera sätt från föregångaren. Här finns inga storslagna hits och Kleerups elektroniska pop känns betydligt mer lågmäld. Det är som att låtarna skrivits mer för hörlurarna och mindre för dansgolvet.

Ändå är flera av melodierna så självklara att det känns som att de alltid existerat.

Som den vackra duetten ”Trouble” med Ana Diaz, den rytmiska refrängen i Rebecca Facey-samarbetet ”U r” eller ”Head to rest” där Kleerup i vanlig ordning lyckas förvränga sin röst och samtidigt fylla den med känsla.

Precis som senast varvar han mellan att sjunga själv och låna ut mikrofonen till andra artister. Bland gästerna finns namn som Rebecca & Fiona, bandet Yumi Zouma från Nya Zeeland och den brittiska duon AlunaGeorge.

Huvudpersonen flätar samman text och melodi genom att gång på gång
dränka musiken i ett gripande vemod.

Men en särskild stund träffar hårdare än alla andra.

Här finns en fin cover på Rupert Hines 40 år gamla ”I hang on to my vertigo” – med Freddie Wadling på sång. Fyra år efter musikerns död känns det nästan overkligt att få höra den spröda rösten sjunga om att ha kommit fram till livets ände och samtidigt omfamnas av starka beats och virvlande syntar.

Passande nog avslutar Kleerup albumet med ”Say ten”, en ömhudad och avskalad gitarrballad om att förlora sina närmaste vänner: ”So stay with me, my friend/This is not the end/It’s you that holds the light”, sjunger han. Det låter olikt allt han tidigare har gjort.

”2” är med andra ord en uppföljare som har varit väl värd att vänta på.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad: