Neil Young visar att han kan när han vill

avHåkan Steen

Foto: DH Lovelife
Fotografen som tagit den här pressbilden, DH Lovelife, kallar sig ibland även Daryl Hannah.

ALBUM Neil Young hämtar hem Nils Lofgren till Crazy Horse och plötsligt sprakar det som förr om hans sliriga gamla trio.


Neil Young & Crazy Horse
Colorado
Reprise/Warner


ROCK Det gick att tro att Neil Young var klar med Crazy Horse, att senaste årens samarbete med Willie Nelsons söner i Promise Of The Real var ett försöka att bygga en ”ny” version av bandet, med samma unga energi som på 70-talet.

Men Young säger att det finns något som han bara får med ”The Horse”. Så på album nummer 39 (!) är de tillbaka, för första gången på sju år.

Nu med självaste Nils Lofgren som återvänder efter drygt fyra decennier för att ersätta pensionerade gitarristen Frank ”Poncho” Sampredo.

Och albumet – inspelat under fullmåne (tydligen viktigt) uppe i bergen i Telluride, Colorado – känns som en revitalisering. Om inte i nivå med klassikerna så tveklöst en höjdpunkt i de senaste 25 årens diskografi.

Young ventilerar gärna raka känslor om klimathotet över dånande gitarrmangel men får också in några ömma kärleksförklaringar till nya frun Daryl Hannah.

Ibland glömmer han att göra låtar av sina spontana jam. Det finns inget tydligt skäl till att ”She showed me love” är nästan 14 minuter lång.

Men den unika Crazy Horse-stämningen från album som ”Ragged glory” sprakar åter i luften.

Och i låtar som ”Think of me”, ”Green is blue” och ”Eternity” visar 73-åringen sannerligen att han fortfarande kan när han verkligen vill.
BÄSTA SPÅR: ”Green is blue”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM