För fansens pappor

MUSIK

Erik Grönwall – ”Somewhere between a rock and a hard place”

Foto: Varför? Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

ROCK Många är de välartade ungdomar som tagit examen från Idol-skolan med tårkantade toppbetyg från Clabbar, Kishtis och Baggar. Tydliga undergrupper har utkristalliserat sig.

”Idol”-Erik tillhör gruppen Den Okomplicerade Killen. Precis som, säg, ”Idol”-Ola passar han lika bra på en fotbollsplansch som i tidningen Okej.

På sitt debutalbum, om man bortser från karaokeskivan från i julas, väljer Erik Grönwall att vara Sveriges enda 22-åring i läderbyxor. Hans rock är så bredbent att de spricker i grenen.

– Jag sitter just nu i studion och känslan av nervevade bilrutor, vind i håret och radion på hög volym börjar infinna sig, hälsar den blonde via ett pressmeddelande.

Har han ens körkort? frågar sig vän av ordning.

Varför sitter han inte och googlar på bloggarna som de andra små tjurarna? Varför väljer han en musik som mest av allt torde tilltala fansens pappor?

Till låtskrivarhjälp har Grönwall tagit i sammanhanget logiska män som Joey Tempest, Brian McFadden och självaste Paul Stanley. Att se raden kompositörer under varje låttitel är som att se en trippelbyline under en tidningsnotis. Fanns det jobb åt alla? Eller satt de mest och spillde kaffe på en dyr gitarr?

Frågor, frågor.

Kvar finns bara ett faktum. Mina ögonbryn har inte vandrat så högt i pannan sedan jag stod i Sälen och såg ett Göteborgsgäng spela Bon Jovi-covers för 200 skidställ.
Bästa spår: ”Somewhere between a rock and a hard place”

ARTIKELN HANDLAR OM