Kryptonit rår inte på Skifs

avMarkus Larsson

Svajar i turnépremiären - men vet hur man låser upp publikens hjärtan

1 av 4

RÄTTVIK. Björn Skifs är inte som Fantomen.

Han går alltid ut på scen som en vanlig man.

Och det fungerar fort­farande över förväntan.

Tro det eller ej.

Han verkar ständigt ­aktuell med något projekt.

Men det är hela femton år sedan som Björn Skifs gjorde en sommarturné.

Publiken får därför hela registret, en sorts sammanfattning av den långa karriären.

Och det innebär en del.

Rent musikaliskt har Skifs sviktat som en trampolin.

Ibland gör han yuppierock med blöta saxofoner. Stilen borde ha lagts ner ­efter Huey Lewis & The News stekt färdigt på 80-talet. Klasskillnaden mellan det materialet och ”Hooked on a feeling” går knappt att mäta.

Vitsiga anekdoter

I showen ingår också vitsiga anekdoter.

En handlar om en tant som ska handla muffins till sin vovve (halvkul).

En handlar om en konsert i en folkpark i Blekinge där Skifs dåvarande band Blue Swede försökte leka hipsters (helkul).

Blue Swede hade lyssnat på Manhattan Transfer och ville göra en cool entré i smoking. Tyvärr blev trumpetaren kissnödig precis ­före showtime och fick efter lite kalabalik uppträda i en fluga som varken var torr eller vit.

Vi får även se ett Real Group-liknande vokalnummer där deltagarna vickar på knäna i takt till ett glatt ”pom-pa-pom”. Tankarna går osökt till Paul McCartneys ­animerade grodor i videon till ”We all stand together”. (Jösses.)

Allt det hör till. Det ingår i biljettpriset. Få har lyckats kombinera flams och soul med samma framgång som Björn Skifs. Det finns ingen kryptonit eller ”Badrock” i världen som rår på hans sympatiska integritet och showmanship.

Men poängen är att upptågen aldrig kan mäta sig med passionen när Skifs laddar stämbanden, biter ­ihop och sjunger blue eyed soul.

Det är för versionen av John Miles ”Now that the magic has gone” som jag aldrig tappat hoppet om entertainern från Vansbro.

Björn Skifs är antagligen enda manliga artisten i Sverige som tål att jäm­föras med en Steve Marriott, en Rod Stewart och en Steve Winwood. Allihop sjunger som om de skulle vilja uppträda på samma scen som soulduon Sam & Dave.

Skifs kan, med en nästan irriterande lätthet, ta sig an låtar som ”Gimme some ­lovin’” och ”Knock on wood” utan att låta som ett banalt coverband.

Till sin hjälp har han en proffsorkester utan svaga lagspelare och en strålande kör i form av Dea Norberg och Jessica Marberger. Och man får leta länge efter bättre feel good-­underhållning än i finalversionen av ”Michel­angelo”.

Många verktyg

Så faktum kvarstår, trots vissa tveksamheter. Det går att använda många verktyg för att underhålla en publik och låsa upp ­deras hjärtan.

Men Björn äger något som ingen annan har.

Kalla det gärna för en skifsnyckel.

ARTIKELN HANDLAR OM