Här får bossen arenan att koka

avPer Bjurman

Per Bjurman såg Bruce Springsteens stora turnépremiär i Atlanta sent i natt

1 av 18 | Foto: AP
Bruce Springsteen inledde sin världsturné i Atlanta i natt.

ATLANTA. Halleluja!

Bättre än med det lilla utropet vet jag inte om det går att sammanfatta den här premiären.

För tvärtemot vad som indikerats på förhand är det alls inget argt politiskt manifest Bruce Springsteen tänker åka ut i världen med.

Det är en innerlig, besjälad, djupt svängig gospel-och soul-revue, avsedd att sätta dystra hjärtan i ledig feber.

Och ”Bossen” själv har slutligen fått för sig att han verkligen ÄR James Brown.

Det är med ganska avsevärda mängder förvåning i bröstkorgen jag en halvtimme efter de sista tonerna av en furiös ”Tenth-Avenue Freeze-Out” klingat ut sitter på mitt hotellrum i det underbart sommarvarma Atlanta och skriver de raderna.

Jag har, personligen, haft oerhört svårt att få något riktigt grepp om nya Springsteen-skivan, ”Wrecking Ball” – och trodde inte materialet i all sin motsträviga svärta skulle vara mycket till fundament för en liveshow, särskilt inte för ett E Street Band som förlorat två vikta komponenter och inte borde kunna vara samma band längre.

Men sanningen är att jag så här efteråt har att idissla en av de mest inspirerande premiärer den här fenomenale showmannen och hans blood brothers genomfört.
 

Det beror i huvudsak på att de nya sångerna” – som E Street-medlemmarna bara i undantagsfall framför på skivan men hanterar galant  på scen – fått en annan skepnad i live-formatet. Med den mäktiga kör och den sex man starka blåssektion som ersatt Clarence Clemons – ja, givetvis tar det sex man att fylla ut tomrummet efter Big Man! – låter de i ännu högre som soul- och gospel-sånger. Ja, till och med  irländskt färgade arbetarvisan ”Shackled and drawn” får en smeksam, själfull, sexig ton.  Likaså den egenartade ”Rocky Ground”, helt otippat omedelbart en allsångsfavorit

Därmed fogas de smidigt samman med det som är showens tema och själ.

För det här är ingenting annat än en klassisk soul revue, av just den typ artisterna på skivbolagen Stax och Motown åkte runt och frälste världen med på 60-talet.

Det blir förstås som allra tydligast i ett sprakande medley bestående av Temptations ”The Way You Do The Things You Do” och Wilson Picketts ”634-5789”, men också den oerhörd gospel-versionen av ”My City of Ruins”, en oemotståndligt svängig ”E Street Shuffle”, katedralen ”Land of Hope and Dreams” och ”Tenth Avenue Freeze-Out” accentuerar samma slags stämningar.
 

Det politiska budskapet går därmed inte förlorat, det finns där som en underström genom hela konserten, men tanken är framförallt att vi för några ögonblick ska glömma, att tyngda hjärtan ska lättas och att vi alla ska dansa oss lyckliga mitt i bedrövelsen.

Föreställningen är också en minnesmässa över saknade medlemmarna Danny Federici och, framförallt Clarence Clemons.

Under den bandpresentation i ”My City of Ruins” riktas två spotlights mot platserna på scenen där de skulle stått och i ett gripande mantra förkunnar Springsteen ”om ni är här och vi är här, då är de också här”.

På samma sätt blir avslutande ”Tenth-Avenue Freeze-Out” en enda lång Clarence hyllning. När han kommer till textraden ”and The Big Man joined the band” gör bandet tvärt uppehåll. Sedan förenas åskådarna i ett över minuten långt vrål till Clarence ära.

Springsteen vrålar en del själv också, om man säger så. Han är inte precis känd som någon inåtvänd scenpersonlighet, men så här uppsluppen, vild och galen har jag aldrig sett honom – i synnerhet inte vid en premiär.

Redan i ”Waitin' on a Sunny Day” är han ute och klättrar på läktarsektionen närmast scenen och i det magiska soul-medleyt tar han sig ut mitt i publikhavet. Sedan bodysurfar den 62-årige fabrorn, på rygg, fram till scenkanten igen. Där tar han sedan upp en flicka på scenen för ”Dancing in the dark”-dans – och hetsar oss andra till vild extas med ylande sång och rusiga små call-and-response-anföranden.

Mannen har slutligen övertygat sig själv om att han faktiskt ÄR James Brown.

Inga plumpar i det så kallade protokollet?

Jo, helt perfekt är det inte.”Seeds” känns till exempel väldigt – och partystämningen dör när han envisas med att slänga in ”American Land” bland extranumren.

Men håll hårt i Ullevi-biljetterna, för tusan.

Om det här redan vid premiären är en sån vild åktur har det till sommaren hunnit förvandlats till något helt sanslöst.

Så bra var konserten – låt för låt

”We take care of our own”

– De kommer ut till James Browns ”I Feel Good”, Bruce hälsar välkommen med några exalterande ord om vilket legendariskt band vi kommit för att se – och så brakar de rakt in i en tung, mäktig ”We Take Care of Our Own”. Mycket bättre än på skiva, den månghövdade blåssektionen ger den en helt ny dimension.

”Wrecking ball”

– Furiös, hetsig och kanske något slarvig tagning. Publiken kan, något oväntat, redan texten och tar över i flera avsnitt.

”Badlands”

– Oklanderlig, förstås. River huset. Viktigast. Jake Clemons, Clarence systerson, sätter saxsolot som ett smäck.

”Death of My Hometown”

– Det nya nummer som är mest troget det inspelade originalet. Lite väl sammanbitet. Men det är cool med bastuba i blåssektionen.

”My city of ruins”

– Fantastiskt. Först levererar Bruce en programförklaring om hur våra fötter ska värka när vi går hem – och hur våra hjärtan dessförinnan ska ha slagit en hel serie extraslag. Sedan kommer den underbart besjälade och innerliga gospel-versionen av denna hymn. Rymmer också en bandpresentation som slutar med att två spotlights riktas mot de platser där avlidna medlemmarna Clarence Clemons och Danny Federici skulle stått. ”Men om ni är här, och vi är här, då är dom här”, upprepar Bruce i ett långt mantra. Mycket gripande.

”The E Street shuffle”

– Efter den magiska ”My City...” känns det som att syret ska ha tagit slut, men den här roliga, sexiga svängfesten får partyt att rulla igen. Bästa versionen nånsin, lätt.

”Jack of all trades”

– Här kommer ett litet tal om hur orättvist den ekonomiska kollapsen slagit. Sedan framförs denna majestätiska ballad, dekorerad med nytt, fint blås-arr. I slutet har Bruce dessutom en stor bastrumma på magen.

”Seeds”

– Nej, det här är inte så kul. För mycket tungfotad muskelrock.

”Easy money”

– Springsteen ylar sig, tidvis i falsett, genom en omgjord  men live-variant med tungt driv.

”Waitin’ on a sunny day”

– Alltid showstopper och allsångsfavorit, men Bruce blir mer till sig än vanligt och är uppe och klättrar på läktarsektionerna för att driva på ännu mer.

”Promised land”

– Misslyckas ju aldrig. Klockren. Jake Clemons får till solot här också – och älskas av publiken för det.

”The way you do the things you do”& ”634-5789”

– Precis som på Apollo förra helgen. Bruce berättar om vad såna som Wilson Pickett, Marvin Gaye och Smokey Robinsson betydde för de barband han spelade med längs the jersey shore på 60-talet. Sedan leder han sin styrkor galet svängiga versioner av de Temptations respektive Picketts klassiker. På slutet tappar han alla koncept och försvinner ut i publikhavet. Sedan bodysurfar han, gamla karln, på rygg tillbaka till scenkanten.

”Shackled and drawn”

– Igen, ett lyft från skivan. Upphottad med blås och mäktiga körer. Riktigt bra.

”Lonesome day”

– Stabilt ”crowd pleaser”.

”The rising”

– Som sedan går över i den här systersången, lika stabil den.

”We are alive”

– Bruce ensam på akustisk gitarr – tills bandet kommer in och gör frejdigt irländskt folknummer av den.

”Thunder road”

– Klassisk allsång på hela första versen. Sedan åker vi. Enorm, faktiskt. Här hade Clemons junior problem med solot på Apollo, men nu är det perfekt.

”Rocky ground”

– Mycket apart inslag i en Springsteen-show. Körsångerskan Michelle Moore är längst fram på scenen och leder sången, plus ett litet rap-parti, i vad som på scen blir ett egenartat men också väldigt fint gospel-nummer. Oväntat intensiv allsång på slutet.

”Land of hope and dreams”

– Det stora paradnumret. En ren katedral till sång. Och ännu en hyllning till Clarence. Intensivt upplyftande.

”Born to run”

– Ja, vad tror ni, när Bruce och bandet är i den HÄR formen? Oslagbart.

”Dancing in the dark”

– Jaja, är väl ett måste. Men den känns lite tam i sammanhanget. Det är dock roligt att han som i den klassiska videon tar upp en flicka ur publiken för lite dans.

”American land”

– Nä, jag fattar inte varför han envisas med att låta det här vara ett extranummer. Platsar inte i setet, drar ner stämningen när den verkligen inte ska dras ner.

”Tenth avenue freeze-out”

– Ett vansinnessvängigt klimax – och den ultimata hyllningen till Clarence. När Bruce kommer till textraden ”and the Big Man joined the band” gör bandet helt halt. Sedan förenas publiken, i över en minut, i ett långt vrål till den saknade saxofonistens ära.

1 av 3

Bruce laddar för Göteborg

Snart kommer Springsteen till Ullevi. Så här bra har han varit vid de senaste Sverigebesöken.

När: 7 juni 2009

Var: Stadion, Stockholm

Betyg:

Markus Larsson: ”Jag vill klippa ut flera stunder och klistra in dem i en minnesbok som heter: Det här var tammefan bland det jävligaste och bästa jag sett.”
 

När: 5 juli 2008

Var: Ullevi, Göteborg

Betyg:

Markus Larsson: ”Herrejävlar. Herrejävlar. Mina superlativ har antingen svimmat eller ligger på marken och kippar efter luft. Nu har jag sett allt.”

Kuriosa: Under besöket i Göteborg passade Bruce på att upptäcka den västkustska skärgården.
 

När: 10 december 2007

Var: Globen, Stockholm

Betyg:

Markus Larsson: Större delen av konserten kan faktiskt beskrivas så här: Så häpnadsväckande trist. Så förvånande tamt.

Så märkligt fegt.

Kuriosa: Under Sverigebesöket träffade Springsteen ett av sina (s)törsta svenska fans – dåvarande sosseledaren Mona Sahlin. Ett magiskt ögonblick, enligt Sahlin.
 

När: 23 juni 2005

Var: Scandinavium, Göteborg

Betyg:

Markus Larsson: ”Visst. Jag har sett bättre. Konserten platsar inte i Springsteens Hall of Fame. Men pianoballaderna är oförglömliga.”
 

När: 21 juni 2003

Var: Ullevi, Göteborg

Betyg:

Per Bjurman: ”Håller verkligen Ullevi för en kväll till?”

Kuriosa: Med konserten i Göteborg slog han nytt publikrekord på Ullevi.
 

När: 24 oktober 2002

Var: Globen, Stockholm

Betyg:

Per Bjurman: ”Bruce Springsteen har de facto gjort mycket, mycket större shower på svensk mark”

Kuriosa: Vid en pressträff i samband med besöket dömer Springsteen ut försvenskningen av hans förnamn: ”Kallar ni mig Brucan? Det kommer aldrig att slå internationellt.”
 

När: 25 juni 1999

Var: Stadion, Stockholm

Betyg:

Per Bjurman: ”Yes box alright! En klassiker.”

Kuriosa: I stället för att festa hänger Bruce mest på hotellet. Men han hade kungligt sällskap – Prinsessan Lillian, då 83 år gammal, kom förbi och morsade.
 

När: 13 mars 1996

Var: Cirkus, Stockholm

Betyg:

Per Bjurman: ”Sammanfattningsvis: En stor konsertupp­levelse. Mycket stor”
 

När: 1985

Var: Nya Ullevi, Göteborg

Betyg:

Lasse Anrell: ”Rockens fulländning. Rock som inte är religion och tillbedjan utan ingenting annat än liv.”

Kuriosa: Konserten har blivit en av de absolut legendariska på svensk mark. Arenan byggdes om efter konserten. Det massiva publiktrycket hade fått Ullevi att självsvänga och hela bygget riskerade att skadas.

ARTIKELN HANDLAR OM