Kendrick Lamar pulveriserar Slottsskogen

MUSIK

KONSERT Stormen Johanne har just bedarrat – in i Slottsskogen drar rapguden Kendrick.

Han rappar i orange och Oasis och pulveriserar de sista stackars löven som trodde de klarat sig.


Kendrick Lamar
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Hela festivalen, känns det som. Längd: 1 timme och 5 minuter. Bäst: Den rusiga bönen ”Love”, ”Bitch don’t kill my vibe” och allsången i ”Humble”. Sämst: Lite låg energi i ”Swimming pools (drank)”. Fråga: Vad tycker den dokumenterade surgubben Noel Gallagher om Kendricks ”Supersonic”-t-shirt?


GÖTEBORG. Förra året hette han Frank Ocean.

I år är Kendrick Lamar festivalens starkast lysande stjärna. Även om han var i Sverige i våras är det stort att ”Kung-Fu Kenny” – som han kallar sig på utmärkta albumet ”Damn” – kommer till Slottsskogen.

Precis som Ocean har Lamar en så stark tro på sin musik att han inte behöver sociala medier eller intervjuer. Världen har följt honom från den melankoliska tonårsdrömmen ”Good kid, m.a.a.d. city” via den ambitösa jazzfunk-utflykten ”To pimp a butterfly” och fram till i dag.

Jag såg hans ”The Damn Tour” i Globen i mars. Ett motsägelsefullt minimalistiskt mästerverk. För på pappret är Kendrick – med sin finstilta rapförmåga – ingen självklar arenaunderhållare. Men ensam på scenen med bandet förpassade till kulissen ägde han publiken med blott en mikrofon, en ensam dansös och fyra bildskärmar. En perfekt sparsmakad föreställning, så när som på en förvirrad flygtur.

Arkivbild på grund av fotoförbud på Way Out West.

Den spar K-Dot Way Out West i kväll. Konserten är ett destillat av arenaversionen av turnén. Samma låtlista, bara något kortad. Och inledningen är precis lika magisk.

”I got, I got, I got, I got/Loyalty, got royalty inside my DNA”.

Gräset under mina tygskor sviktar.

Två tjejer hänger headbangande i en lyktstolpe framför scenen.

Kendrick Lamar rappar i orange kostym och svart Oasis-t-shirt och han gör det såklart lysande. Han skulle kunna stå under ett träd i Slottsskogen utan mikrofon. I hiten ”Humble” gör han ju nästan det. Droppar beatet och rhymar a capella tillsammans med publiken.

Konserten vilar så totalt på hans talang, hans magnetiska, nasala flow. Den är en dröm om du någon gång fallit för hiphop av klassiskt snitt. För Kendrick är en artist av den gamla skolan. Med social patos, fjärran autotune. Men hans låtar är ändå, tack vare temat för sina texter och sina produktioner, stadigt hemmahörande i 10-talet.

En liten del av effekten av den ensamme superhjälten i den stora arenan går förlorad nu när Kendrick tvingas samsas med sitt band. På festivalen framstår han som mer mänsklig, mindre som världens epicentrum. Och ”Swimming pools (drank)” kanske inte är lika paralyserande i kväll. Men sådana invändningar framstår snart som fåfänga.

När en ung kille i keps rappar med i ”Bitch don’t koll my vibe” från toppen av en container.

Eller när ljuset från tiotusentals telefoner tävlar med stjärnorna om mörkret i den ljuvliga hiphop-hymnen ”Love”.

Rapguden var här.

Låtarna som vi lyssnade mest på 2017 00:47
ARTIKELN HANDLAR OM

Musik