Lagom dos av Satan

Foto: LORDI Monsterrockarnas masker har sina för- och nackdelar. Grymma framträdanden men ... "Det spelar ingen roll var vi spelar - det är alltid enormt varmt i maskerna", säger Amen.
MUSIK

Vilken jävla film, va?

Den får ett näpet slut med Hultsfred 2006.

Jag tror att jag hoppas på en uppföljare.

Lordi fick inte spela på H ultsfredsfestivalen i fjol, vilket de måste ha varit glada för.

Inte en käft skulle ju ha kommit.

Nu, när en schlagervärld har landat snett, är synen annorlunda. Sist på den sista festivalnatten får finländarnas visioner det utrymme de måste få.

Det är för det här formatet Lordi skapades, det är med den här inramningen Mr Lordi har velat se sina monster agera.

Det är, som Torgny Melins skulle ha uttryckt det, "môe bômber".

Mot den stackars Smålandsnatten skjuter vildsinta eldar, upp mot skyn vrålas ord om hårdrock och halleluja.

Det är vackert.

Vad man kan vara säker på är dock att denna Alice Cooper-gödda, partypeppade serietidningsmetal aldrig skulle ha kommit ända hit utan hjälp.

Detta är en film där musiken bara fungerar som soundtrack. Det är historien om ett fenomen som över en grekisk natt går från hånade medelmåttor till en hel världsdels charmtroll.

River murar

Lagom kontroversiellt, inom en lagom hård rockram, med lagom mycket Satan för att lokaltidningarnas insändarsidor ska koka.

Det är ju, även det, väldigt vackert.

När halva campingen står vid Pampas och skriker "it"s time to get heavy!" är det för att slå Eurovision Song Contest på käften, för att dra ur sladden till Carolafläkten och vara en del av motståndsrörelsen, höra till rebellerna, vara de som river murar och säger ifrån.

Den här festen kan betraktas som en final av erövringssagan.

Att allt sedan bara rör sig om en fasad - ett stort skämt, upproriskt som ett mjölkpaket - behöver vi inte behandla som något negativt.

Det är ju kul, det här.

It"s only rock"n"roll.

Lordi

Marcus Grahn

ARTIKELN HANDLAR OM