Så bra var Depeche Mode på Friends arena i Stockholm

MUSIK

Depeche Mode rullar i gång sin nya världsturné med en oväntat modest show som startar lite trögt.

Men tack vare en inspirerad parad av klassiker blir det ändå en ganska lyckad kväll.

Det är sällan stora internationella rockband förlägger världspremiärer till Sverige men Depeche Mode har valt att sparka i gång sin ”Global Spirit tour” i en betonglåda i Solna.

Om det är ett slags salut till den genom näst intill hela 37-åriga karriären väldigt trogna svenska publiken eller ett rent logistiskt beslut känns oklart men att döma av rapporter tycks Dave Gahan, Martin Gore och Andy Fletcher ha trivts i stan under dagarna som de har varit är och finjusterat detaljerna.

Showen som rullar ut för första gången någonsin den här behagliga vårkvällen kommer när den går i mål i São Paolo i slutet av mars nästa år att ha setts av miljontals människor på 71 arenor i såväl Europa som Nord- och Sydamerika.

Depeche Mode har med sig med ”Spirit” – ett ovanligt mörkt album till och med för dem – och på många sätt deras mest uttalat politiska skiva, en reaktion på Trump- och brexit-vindarna som blåser.

Bländade mer i Malmö

Men de låter inte det temat ta överdrivet mycket plats i kväll, bandet är trots allt främst här för att underhålla.

Därför är det lite oväntat att Depeche Mode har bestämt sig för en med arenamått mätt relativt liten scen och en ljusshow som knappast kommer i närheten av de blixtrande och bländande kaskader jag såg rama in derass musik i Malmö för drygt tre år sedan.

Det som bjuds här är en ganska basic visuell föreställning med några nya Anton Corbijn-videor som främsta krydda.

Dave Gahan fyller 55 på tisdag men är med sitt ändlösa bålrullande och armvevande fortfarande en av rockens förnämsta estradörer och publikdomptörer, outtröttlig och numera dessutom med en snajsig tangorabatt på överläppen.

Men han och hans band tar oväntat lång tid på sig för att koka upp stämningen.
Och även om de inledningsvis väljer en rad uppfriskande oväntade låtar vägrar den unika elektroniska tyngd som Depeche Mode har skämt bort oss med på så många konserter att riktigt infinna sig.

Får showen att glöda

Det ska faktiskt till en Martin Gore och några ballader för att showen verkligen ska börja glöda. När han sjunger med sorgsna ögon och ännu sorgsnare röst i ”Home” och ”A question of lust” glimmar det till på allvar och därefter böljar showen mellan habilt och ganska lysande.

Depeche Mode är alldeles för rutinerade och har på tok för bra låtar, och ”Enjoy the silence” är verkligen fantastisk i kväll också. Men de är också ett band som vant oss vid förnyelse och oväntade steg.

Den här showen känns i stunder som en lite för bekväm repris.