Ghost lever inte upp till hajpen

Foto: Pressbild
Ghosts efterlängtade återkomst är här – nu med Cardinal Copia i täten.
MUSIK

ALBUM ”Prequelle” är ett steg närmare världsherravälde för popmetal-akten Ghost och upphovsmannen Tobias Forge. Men bristfälliga texter hindrar mig från att bli frälst.


Ghost
Prequelle
Reaktor/Universal


HÅRDROCK Inom stora delar av hårdrocken ligger löjligt mycket prestige i att låta så tung, hård och råbarkad som möjligt. Om ett band får speltid på radio har de misslyckats å det grövsta.

Men för Ghost, Linköpingsgasten Tobias Forges skötebarn, råder undantagstillstånd.

Bandets säregna experimenterande med nostalgisk heavy metal, 70-talsinfluerad discorock och sammetslena popharmonier i diabolisk förpackning har trollbundit både Sverige och resten av den tunga rockvärlden sedan debuten 2010.

Tyvärr är ”Prequelle”, den hajpade uppföljaren till 2015 års bejublade
”Meliora”, mestadels en besvikelse.

För den svenska musiktidningen Close-Up har Forge – som nyligen
reinkarnerade sig själv till alter egot Cardinal Copia – berättat att många av plattans texter ursprungligen var grova utkast. Så kallade ”blajtexter”, för att använda multiinstrumentalistens egna ord, som han egentligen hade tänkt finslipa men till slut valde att behålla.

Och däri ligger problemet. Texterna – som främst avhandlar medeltida undergång– känns långt ifrån genomtänkta och färdiga. Alltså ljusår från aktens finkalibrerade och välformulerade föregångare, och då i synnerhet ”Meliora” och pampiga ”Infestissumam”.

I ”Pro memoria” gör Forge ett fumligt försök att fånga stämningen av ond bråd död:
”Don’t you forget about dying/Don’t you forget about your friend
death/Don’t you forget that you will die”.

Och ”Dance macabre”, som låter som ratat Melodifestival-material, ger mig kalla kårar med olidligt sockersöta ABBA-textrader om att kyssas i månskenet.

Det är emellertid uppenbart att Forge i stället har lagt ned sin själ i att skapa en högkvalitativ teatralisk atmosfär. Bland annat med hjälp av maffiga riff, stämningsfulla stråkar, fina pianoslingor, praktfulla orgelstycken och komiska inslag av saxofon (!).

Höjdpunkterna ”Faith”, Dio/Ozzy Osbourne-doftande ”Rats” samt instrumentala ”Miasma” och ”Helvetesfönster” – med albumets i särklass bästa arrangemang – visar prov på sällan skådad storslagenhet.

”Prequelle” är utan tvekan det mest tillgängliga verket hittills i katalogen. Och ett logiskt steg mot Forges ambitiösa drömmar om världsherravälde och en framtida Ghost-musikal.

Men plattans uddlösa texter och varierande kvalitet lämnar mig tämligen oberörd.

Jag hoppar således över medlemskap i hyllningskören den här gången.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

ARTIKELN HANDLAR OM