Placeboeffekten kvar på 90-talet

Foto: Moloken Molko Placebos Brian Molko frontar scenen och ler en gång – nästan.
MUSIK

Placebos gothrock fastnade på fel sida millenieskiftet. Den kan konsten att mala ner den mest tålmodige.

Placebos batterist kommer ut och stretchar sin tatuerade torso som inför ett gympass. Efter honom kommer fyra män och en tjej. Den – åtminstone enligt en tanig rockmall – mindre ­fotogeniske basisten placeras längst in i hörnet, bakom en högtalare.

Det handlar om vuxna män i figurnära svarta kläder som spelar gravallvarlig rock i samma skola som landsmännen i Muse, som för övrigt också bildades 1994. (Plats för konspirationsteorier).

Ler – nästan

Den kråksvarta kalufsen Brian Molko frontar scenen tillsammans med den andra originalmedlemmen, svensken Stefan Olsdal. Jag noterar att Molko nästan ler en gång under låten ”Special K” (som inte handlar om corn flakes, utan drogen ketamin) och att Olsdal säger ”tack Stockholm” två gånger.

Mellan dessa events radar sextetten upp den ena obegripligheten efter den andra. De flesta är hämtade från bandets senaste album ”Loud like love” och får en tatuerad kostym live tack vare ovan nämnda slagsugna batterist och de två unisont ältande gitarristerna.

Öronen ger upp

I extranumret – Kate Bush-covern ”Running up that hill” – släpps åtminstone en strimma dynamik in i musiken. Men efter 90 minuter av monotont mangel har öronen redan gett upp.

ARTIKELN HANDLAR OM