Maggio lyfter på nya turnén

avHåkan Steen

En av svensk pops allra skarpaste observatörer

1 av 2 | Foto: STEFAN JERREVÅNG
Veronica Maggio turnerar igen efter ett två månader långt uppehåll. Och det blir fest omedelbart. ”Fyra album in i karriären kan Maggio redan slänga ihop ett tajt set om 18 låtar där alla känns som hits”, skriver Nöjesbladets Håkan Steen.

En ödmjuk partyhare med knivskarpt reporteröga som gör klassiskt modern pop.

Veronica Maggio är bra på sällsynt många sätt.

I ett avsnitt av SVT-serien ”Dom kallar oss artister” som ni inte ska missa när det visas på onsdag säger Veronica Maggio att hon inte alls ser sig som en stjärna, att det känns konstigt att tänka på att hon har fans för hon känner sig mest bara själv som en av dem.

Det är ingen falsk blygsamhet.

När man ser henne på scen svänger hon förvisso sällsynt popstjärneelegant med håret och säger att det har varit två långa månader utan applåder sedan sommarturnén tog slut.

Alla låtar har hitkänsla

Men främst känns hon som en partyhare. Inga poser, inga spektakulära effekter. Allt handlar om att på ett lika okonstlat som inbjudande sätt bygga bästa möjliga fest ihop med publiken.

Vilket lyckas alldeles förträffligt.

Fyra album in i karriären kan Maggio redan slänga ihop ett tajt set om 18 låtar där alla känns som hits. Hennes pop är gammal 60-talsschlager på hipsterklubb. Trend och tradition, oängsligt med kredd, ett av de finaste exempel vi har ett på den svårbemästrade form av popkonst som Bob Hund en gång döpte till dur och moll omvartannat.

När tungt vemod möter en jublande melodi i ”Sergels torg” genererar kollisionen ett slags känsla av att livet står på max. Det är inte konstigt att tjejerna längst fram sjunger vartenda ord i ”Snälla bli min” som om det vore det viktigaste i världen.

Glasklara bilder

Men så har vi också att göra med en av svensk pops allra skarpaste observatörer. Maggios texter är poesi med reporterns öga. I korta fraser fångar hon glasklara bilder av hemmafester och komplicerad ung kärlek, och det är helt logiskt att publiken i kväll spänner från 15 till 45. Tjugonåntingtillvaron i många av Maggios låtar fungerar lika bra att leva mitt i som att längta till eller minnas.

En alldeles ny låt får vi också.

”Stormar tills vi dör” är långsam, tung och mörk men med starka strimmor av ljus.

Där sjunger Veronica Maggio att hon alltid vill ha det bästa kvar. Jag vågar påstå att hon har det. Här finns rimligen begåvning nog för en väldigt lång karriär.

ARTIKELN HANDLAR OM