Har aldrig känts viktigare att se Madonna

avMarkus Larsson

MUSIK

Markus Larsson sätter betyg på stjärnans konsert – låt för låt

Den tysta minuten.

"Like a prayer".

Det har nog aldrig känts viktigare och mer politiskt att se Madonna än just i kväll.

I en intervju i irländsk radio kommenterade Bono i U2 terrorattackerna i Paris.

Han konstaterade att de flesta som dog var på konserten med metalbandet Eagles Of Death Metal och sa:

"Det är första gången som musik drabbas i det så kallade Kriget mot terrorn, eller vad det nu heter. Det är väldigt upprörande. Det hade kunnat vara jag på en konsert, det hade kunnat vara du på en konsert, i just den lokalen."

Poängen är att terroristerna inte angriper militära, politiska eller finansiella mål längre. De mördar i vardagliga miljöer folk slappnar av och hämtar andan. Och demokratiernas sårbara frihet lyser sällan starkare, eller uttrycks bättre, än i just musik.

Totalitära regimer och rörelser hatar popkonserter. Framför allt popkonserter som omfamnar yttrandefriheten, de som utmanar rådande normer och regler och ifrågasätter auktoriteter.

Ur det perspektivet måste Madonna vara en av terroristernas värsta fiender. Hela hennes gärning är djupt politisk. Hon har som få andra kämpat för feminism, mänskliga rättigheter och sexuell jämlikhet. Med tanke på hennes våldsamt offentliga position – trollhatet som Madonna måste ha fått utstå för att exempelvis ha tagit ställning för kvinnors och homosexuellas liv och rättigheter sedan 80-talet går nog inte ens att föreställa sig.

Jag såg samma show i Berlin tidigare i veckan, och invändningarna har naturligtvis inte försvunnit.

Den tempofattiga inledningen är mest imponerande för ögonen och inte öronen. Madonnas fäbless för metalgitarrer är obegriplig. Hon har hittat en form och dramaturgi för sina shower som i princip inte har förändrats sedan 2006. Helhetskänslan är förvillande lik turné efter turné, trots att hon byter ut låtar, kläder och rekvisita.

Men pop existerar aldrig i en egen bubbla. Pop absorberar alltid verkligheten. Och med tanke på Paris känns framförandet ändå mer laddat. Det är som om poängen med Madonna har blivit tydligare. Det

hon gör, står för och sjunger om, är just det som är under attack.

Efter latinfesten "Dress you up" håller hon också ett långt tal om Paris. Madonna har tårar i ögonen, hon säger att hon kämpat sig igenom konserten och att hon funderade på att ställa in.

Hon ber om en tyst minut.

Sedan gör Madonna en oförglömlig "Like a prayer". Tajmingen är bländande. Det är som om en jätte lyfter upp hela arenan och skakar.

Luften fattar nästan eld.

Konserten tappar inte glöden efter det.

Det känns som om folk har varit fastfrusna sedan nyheten om Paris spreds med viral hastighet i fredags kväll. Men i sista låten "Holiday" börjar publiken att tina upp och dansa på allvar.

Precis som "Like a prayer" blir det en kollektiv och jublande hyllning till Madonnas person och artistskap, musik och disco, dansgolvets sexuella frigörelse och gemenskap.

Och det är vackert.

Konserten låt för låt

Iconic

Mike Tyson på bildskärmarna. Samurajer med stålkors. En popikon i bur.

Madonna bränner lika mycket krut som två olympiska invigningar i första låten. Scenografin känns som en spoiler av handlingen i "Game of thrones". Kriget om Järntronen är över. Madonna vann.

Bitch I'm Madonna

Madonna klär numret i geishor, crunk och j-pop. Men ett "na-na-na" och låttitelns slogan gör ingen låt. Videofilmade Nicki Minaj är behållningen.

Burning up

Stenhård version av gammal diamant. Men de förfärliga metalgitarrerna... de får mig att vilja hämta tändvätska och göra en Jimi Hendrix – elda upp dem.

Holy water

Nunnor i underkläder. Strippstänger i form av kristna kors. En text om, ja, vi kan säga kvinnligt vigvatten. Befriande blasfemi som lyfter när "Vogue" börjar dundra genom arenan.

Devil pray

Småfånigt, teatraliskt nummer. Men alla som får in LSD, limsniffning och Jungfru Maria i en poplåt är värd en liten applåd.

Body shop

Den här sega bilverkstaden behöver renoveras och se över sina rutiner. Personalen riskerar att somna under huven.

True blue

Dansarna får visa sexpacken och brösten – två killar och en kvinna – innan den sockersöta 60-talspastichen framförs på ukulele. Melodin är rätt oemotståndlig.

Deeper and deeper

Swingbeat och housepianon landar i huggande latingitarrer.

Heartbreakcity

Några hotfullt elektriska minuter om svartsjuka och ett dumpat hjärta.

Like a virgin

Personligen tycker jag att den rejält omgjorda versionen – den består mest av trummor och mullrande bas – är smått fenomenal. Den gamla hitsingeln utrustas helt enkelt med ett nytt operativsystem från 2015.

Living for love

EDM i tjurfäktningskläder och bockhorn? Varför inte? Här riskerar verkligen ljudet att sänka en av de bästa låtarna från senaste albumet "Rebel heart". Det låter burk. Jättestor burk.

La isla bonita

Latinpop, och den spansktalande publiken, har alltid haft en central plats i Madonnas karriär. Men har hon överträffat "La isla bonita"? Tveksamt.

Dress you up

Madonna förvandlar några tidiga älsklingar, inklusive "Into the groove" och "Lucky star" till ett virvlande latininferno.

Like a prayer

Och efter ett flammande och tårögt brandtal om terrorattackerna i Paris samt en tyst minut gör Madonna... den här. Och vilken version.

Vilken sagolik version. Så vansinnigt förlösande och perfekt.

Rebel heart

Energin från "Like a prayer" slår över i den här också. En programförklaring om stjärnans hela karriär.

Music

Låter som om ett åskväder har gjort discolåten i kväll.

Candy shop

Åter igen är showen lite bättre för ögonen än för öronen.

Material girl

Även "Material girl" sminkas om musikaliskt så att beatet låter i dag och inte 1984.

La vie en rose

Den som inte tror att Madonna kan ta ton borde ha varit här. Mycket känsloladdad version av Edith Piaf.

Unapologetic bitch

Madonna leker Rihanna.

Extranummer

Holiday

Liberté, égalité, fraternité. Och systerskap och disco. I kväll förstärkte "Holiday" sin ställning som en av tidernas bästa poplåtar.

ARTIKELN HANDLAR OM