Halseys låtar saknar ett eget uttryck

avNatasha Azarmi

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Aidan Cullen
Halseys estetik och scenuttryck är ofta mer spännande än musiken.

ALBUM På sitt tredje album påminner Halsey alldeles för mycket om sina popkollegor. Men artisten låter mer egen ju fler lager hon skalar av.


Halsey
Manic
Capitol/Universal


POP Listorna som sammanfattar det gångna musikdecenniet visar ett tydligt mönster; 10-talet dominerades av starka kvinnliga popstjärnor. Hos artister som Billie Eilish, Lana Del Rey, Lady Gaga, Ariana Grande och Taylor Swift finns personligheter så starka att deras manliga kollegor liknar tomma pappersark i jämförelse.

Halsey påminner om samtliga ovanstående artister, men har själv haft svårare att hitta ett unikt uttryck.

Ashley Nicolette Frangipane, som hon egentligen heter, slog igenom 2015 med mörk syntpop och ångestfylld electronica. Låttexterna romantiserade alkohol, droger och krossade hjärtan och citerades i stort sett av varenda tonåring med ett Instagram-konto.

Framgångarna har varit minst sagt stora. I hemlandet har hon sålt 22 miljoner skivor, fyllt Madison Square Garden och även fått det ärofyllda uppdraget att leda humorprogrammet ”Saturday night live”. Hennes framträdande av låten ”Eastside”, där hon sitter ledigt på scengolvet och målar ett gigantiskt självporträtt, är ett av programmets mest minnesvärda.

Men där scenuttrycket känns eget kan musiken låta anonym.

Och historierna om giftiga förhållanden och psykiska demoner är ofta mer intressanta än låtarna i sig.

Även ”Manic” är starkt influerat av andra artister. Lana Del Reys romantiska mörker gömmer sig bakom varje låt, ibland i kombination med Taylor Swifts lättsmälta popmelodier, och den elektroniska produktionen för tankarna till Lordes ”Melodrama”.

Vitt skilda samarbeten med rapparen Dominic Fike, K-popstjärnan Suga och alternativrockdrottningen Alanis Morissette vittnar dessutom om att albumet är i behov av ett mer enhetligt uttryck.

Men ”Manic” har en fin hudlös aspekt som den radiovänliga föregångaren ”Hopeless fountain kingdom” till stor del saknade. Ballader som ”Ashley”, ”Clementine” och ”Forever (is a long time)” liknar intima ljudskisser där artisten vänder ut och in på sina innersta känslor. Den kännetecknande hesa rösten har aldrig låtit lika stark som när hon sjunger om att ta sig upp igen efter ett förödande sammanbrott.

Ironiskt nog är det när Halsey skalar av musiken som personligheten lyser igenom.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Pop

Lorde